#bondathon14

Då och då får ju tv för sig att de ska visa James Bond under en bestämd tidsperiod. Tyvärr är det som regel reklamkanaler och vem orkar se film på en sådan nu för tiden? Inte jag, det kan jag säga. Sedan jag började med dvd har JB alltid stått i hyllan, till början i R1-utgåvor som var bättre än de som gick att få tag på i Sverige, senare samlingsbox med det dittills utgivna. Märkligt nog har filmerna blivit stående i hyllan, osedda och oöppnade. Jag har ju sett dem förut och när man väl kände för det valde man ett säkert kort. Visst fanns tanken att allt skulle ses någon gång, men ni vet, tiden går och rätt som det är kommer en ny film och... Jag lyssnar på filmtidningen Empires podcast och i samband med att Skyfall skulle komma ut på dvd/bd hade ett par av reportrarna satt sig ner och sett alla tidigare filmer i ett sträck. Non-stop. Det var inget de rekommenderade någon annan att göra, men jag är ju lite knäpp, så jag lockades ändå av tanken. Vi har gjort liknande grejer här hemma med LOTR och Star Wars till exempel, så vi är inte främmande för tanken liksom.

Bond har nu fyllt 50 och i samband med det gavs det ut en samlingsbox med alla filmer, utom Skyfall, på BluRay. Den skulle komma senare och det fanns plats för den i boxen så att man kunde komplettera. Jag sneglade på den, men den var dyr och jag hade ju redan alla filmer så... Men så dök ett erbjudande upp strax före jul. Boxen nedsatt till hälften och Skyfall inkluderad. Nu kunde jag inte motstå längre utan slog till samtidigt som jag la ut min gamla samling på blocket och därmed fick tillbaka en liten slant på det. Nu började tanken på ett Bondmarathon gro igen. Var det ens möjligt? Det är ju ändå 23 filmer, i snitt på två timmar styck. Skulle man orka? Är det dumt? Jag surfade runt lite och jag var ju givetvis inte ensam med dessa tankar. Flera hade känt sig kallade och några hade till och med fallit för frestelsen. Metoderna var olika, några hade kört i ett svep och hållit öppet hus och gjort en time lapse-video på YouTube om det hela, andra hade det som ett mer långsiktigt projekt och gjorde det i omgångar över några månader. Till slut fann jag ett gäng med samma inställning som jag. De hade lagt en dryg helg på det hela, gjort upp ett tydligt schema som de också delade med sig av och som jag kunde kopiera rakt av. De hade börjat på torsdag kväll och uppenbarligen tagit fredagen ledig. Två filmer på torsdag, start kl 7 på fredag, kl 4 på lördag och kl 7 på söndag. Kortaste paus mellan två filmer var tio minuter och vid ett par tillfällen under dagen fanns längre pauser som 20-40 minuter för lunch och middag. Det här var vad jag letat efter. Jag började titta i almanackan efter en helg det kunde passa att jag tog ledigt en fredag och hittade tämligen snart Trettonhelgen istället. Måndagen var helgdag så något extra ledigt skulle inte behövas. Vi kunde börja på fredag kväll och vara klara vid 22:30 på måndag. Ingen extra ledighet behövd. Jag finputsade schemat så att längderna på filmerna var med och så det blev tydligt hur långa pauser det var mellan de olika filmerna. Jag meddelade familjen om planerna och bjöd in de som önskade att vara med. Sönerna nappade, mågen var intresserad och frun skakade bara på huvudet. För egen del såg jag fram emot spektaklet, det här skulle blir roligt!

En sak gänget med öppet-hus-marathonet hade gjort var att alla fick ge betyg när de sett en film. Detta filmades och resultatet presenterades i slutet (minns inte resultatet). Olika många satte betyg och givetvis olika personer också. Kunde inte det vara roligt? Men kunde vi inte ta det ett steg längre? Det finns ju så mycket mer att betygsätta i en JB-film än själva filmen. Olika tidsåldrar har gett olika filmer och olika generationer tycker väldigt olika om vem som är rätt Bond och hur denne ska vara. Detta blev tydligt bara i min familj. Så jag började fnula lite mer i Excel för att få ihop något smart och detta är vad jag bestämde mig för:

Den som sett en hel film ska betygsätta densamma. Snittet av alla röster blir ett officiellt resultat. Sammanräkningen skall ske inte bara per film utan också per Bond, för att få en sorts tävling skådespelarna emellan. Skalan skulle vara 1-5 med följande nivåer:

1. Skojar du?
2. Hallå, det här är faktiskt en Bondfilm!
3. OK, schysst rulle.
4. Najz!
5. Weltklasse

Det blev dock klart ganska snabbt att det inte skulle räcka med ett betyg per film heller. Det är som sagt många saker som gör en Bondfilm till just en sådan och visst skulle de ha kunnat lyckats med en del av dessa men misslyckats med andra? Så kategorierna som skulle betygsättas fick bli:

• Film: filmen som film helt enkelt
• Bond: hur var Bond som Bond? Inte hur skådespelaren gestaltade Bond, utan hur mycket Bond var Bond i filmen?
• Action: hur klassar vi farten i filmen? Är det en tex actionrulle eller romantiskt dravel?
• Pryl: hur mycket och hur smarta prylar finns/använder Bond i filmen?
• Skurk: hur skrämmande är hen? Hur smart? Är intrigen och planen trovärdig och genomtänkt? Hur balanserar antagonisten Bond? Hur hanteras det motstånd som sätts upp?
• Brud: ett känsligt ämne, men efter rådgörande med en god vän tog vi med den, med instruktionen att betyget skulle sättas utifrån hur stark den kvinnliga karaktären var, inte storleken på bikinin eller dess innehåll. Ett fjantigt "Oh James"-våp hade inget att hämta i denna kategori, men en med egen agenda och som inte föll pladask så fort Bond visade pickadollen var vad som krävdes för höga betyg.
• Musik: inte bara titelspåret, utan användandet av detsamma filmen igenom, samt användande av de klassiska signaturerna som dramaturgiska grepp.

Fredag kväll drog vi igång, och sedan gick det i ett enligt schemat ovan innan vi stupade i säng på måndag kväll. Generellt sett gick det bra, men jag skulle ljuga om jag sa att det var enkelt att gå upp strax före fyra på söndagsmorgonen eller att jag hade full fokus på filmerna hela tiden. Det blev segt stundtals helt enkelt på grund av fysisk utmattning av att sitta i soffan i bortåt 50 timmar. Min vänster axel/skuldra var stel och värkte i tre-fyra dagar efter äventyret. Självklar kan detta också ha påverkat bedömningen av filmerna, är man trött och seg är kanske inte omdömet på topp, men det får vi helt enkelt leva med.

Vad man kunde konstatera var att man ganska snabbt kände igen en del dramaturgiska och filmiska grepp som återkom i filmerna. Då talar jag inte om identifikationsmarkörer för varumärket Bond, utan sätt att föra dialog, manusuppbyggnad, intrigsvängningar och lösningar. Yngste sonen påpekade att detta givetvis var något vi såg eftersom vi såg filmerna back-to-back, det där märkte man säkert inte när filmerna kom. Samtidigt, för en del av betygssättande var det bra, det gjorde det tydligt hur väl man förvaltade arvet från en film till en annan, från en Bond till en annan. 

Jag kommer inte att redovisa och recensera film för film här i bloggtexten, det skulle bli för långrandigt, men för den som är intresserad finns en pdf med våra betyg att titta på här. Där kan man se att äldste sonen och hustrun inte var med på alla filmer och det har givetvis påverkat snittresultaten. 

Vad vi kan konstatera är att den film som fick bäst betyg av mig var Goldfinger, 4,4. Den delade förstaplatsen även totalt i familjen tillsammans med Skyfall (4,2) Därefter likställer jag Thunderball, Diamonds are forever, For your eyes only, Casino Royal och Skyfall på 3,9 (totala betyg: T: 3,6 DaF: 3,8 FYEO: 3,6 CR: 3,4 S: 4,2) Goldeneye gav jag bara 3,1 (3,8) och i botten på min lista hamnar inte förvånande Moonraker på 2,0 (1,9).

Jag blev lite förvånad att Daniel Craig slog Sean Connery vad gäller filmen som helhet i mina betyg, 4,3 resp 4,2, men jag föredrar SC som Bond och det visar ju sig i det betyget, 4,3 mot 3,7, vilket givetvis har att göra med att DC inte haft lika många chanser och att han inte fick någon fullpoängare på sina tre filmer. Jag gillar när Bond är sur och tvär och går sin egen väg, vilket ju visserligen talar för Craig, men de senaste filmerna är mera av rackarrökare till actionfilmer än vad de är agentfilmer. Det blir inte så mycket Bond helt enkelt. På andra sidan av spectret (hö-hö) hatar jag en tramsig jävla clown-Bond, varför det inte är konstigt att Roger Moore är sist på 2,9 både när det gäller film och Bond-betygen, men spontant hade jag trott att Pierce Brosnan skulle slagit Timothy Dalton, men den senares filmer har stått sig bättre än jag trodde. Men han bär fortfarande upp en smoking uselt och som Bond får han stryk av Brosnan. Brosnan slår även Craig, men om Craig fortsätter med fler filmer finns nog chans att han går om.

Bäst action får Goldfinger, Diamonds, A View To A Kill och Casino Royal. Kul att det spred sig så över tidsaxeln. De bästa skurkarna finns i Goldfinger, Diamonds och givet Christopher Walken i A View To A Kill. I den filmen återfinns dock det som kan vara det sämsta i Bondbrudväg och som tillsammans med From Russia With Love och Goldeneye plockar bottenpoäng där. Maken till våp som bara finns där för att skrika och vara snygga finns inte. Och så Grace Jones...

Endast Thunderball och Casino Royal plockar maxpoäng på musiken. Det där betyget är svårt, för det är som regel inte något jag sitter och tänker på. Nu gjorde jag mitt bästa och ni får se det för vad det är.

Det finns givetvis massor att tycka om detta. Kanske var kriterierna fel, kanske ska bara mina och Manfreds betyg räknas samman för en total, kanske skulle man bara satt en helhetssiffra mellan 1-10 istället. Men det är just detta, det är tyckande och det är tyckandet just nu. Skulle man göra om det (lär inte hända) skulle man troligen ge andra betyg. Skulle man se om enskild film skulle det säkert ändra sig också. Ni får helt enkelt ta det för det är.

Så låt oss då sammanfatta spektaklet som sådant, låt oss lägga betygen åt sidan en stund. Vad som slog mig är att dessa filmer utgör en tidsresa inom så många olika ämnen och områden som är väldigt intressant. Dels givetvis bilar, färger, design och kläder, men också saker som relationer, inställning till alkohol och tobak, inställning till relationer, till roller i samhället, integritet, kön, teknik och mycket, mycket annat. Bara tanken på att göra en film idag där hjälten avfärdar en kvinnlig medspelare genom att daska henne i rumpan... Vi kan le idag åt att Bond sträcker fram ett par tofflor till tjejen som ska ur badkaret och ber honom ge henne något att ta på sig, men jag tror inte man skrattade på samma sätt när det begav sig. Det är också tydligt hur inställningen till film har förändrats över åren. Olika saker fokuseras på under sextiotalet och i de senaste tre. Då var det biljakter och taffligt koreograferat handgemäng, nu är det mer fokus på personligheterna samt att överträffa tidigare delar i serien. Och det är givetvis ett ok att bära. Ska du presentera en Bondfilm kan du inte komma med vad som helst, det går ju bara inte. Men efter detta marathon slår det mig att bilden man har av Bond faktiskt stämmer ganska illa med hur filmerna är. Det är inte vansinnigt mycket casinon, det är inte Vodka Martini i parti och minut och det är flera filmer som inte har speciellt mycket prylar alls. Myten om Bond har tveklöst vuxit sig större än Bond själv och om man inte bryter ner det fullständigt kan det finnas en uppenbar risk att man helt enkelt floppar när man inte lyckas motsvara alla de förväntningar som ställs upp.

Till sist, lite om de olika Bond. För mig är Sean Connery den bäste av dem, han satte liksom standarden och de som kom därefter föll lite i fällan av att de skulle efterlikna honom och förvalta en sorts arv. När han kom tillbaka i Diamonds visade han var skåpet skulle stå även om han tydligt blivit mycket äldre och egentligen såg lite malplacerad ut i rollen. Vad Roger Moore sedan tilläts göra är hel obegripligt. Att ha lite one-liners här och var hörde ju till, men att bygga hela scener på det och förvandla andra till rena rama Benny Hill-spektakel är makalöst. Ljudeffekter, höjda ögonbryn, fånigheter som fisken han släpper ut ur bilen i Spy Who Loved Me... Nej, usch. Sett till att Brosnan hänföll åt ett liknande beteende mot slutet kan man ju gissa att även Dalton hade hamnat där om han fortsatt längre, så den reboot Craig innebar tror jag helt enkelt var nödvändig. Än så länge tycker jag inte de bevisat att de håller skutan på rätt kura, Quantum of Solace höll till exempel inte måttet, men Skyfall bäddade ju för en hel del framtida ommöbleringar, så vi får väl hålla tummarna.

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst, och gör gärna det i fortsatta diskussioner om ni önskar i kommentarer till detta inlägg, men låt mig nu avsluta med frågan om jag skulle rekommendera andra att göra samma sak vi gjorde denna helg? Svaret på frågan är nog på det stora hela taget ja. Visst, det är tufft, och en del av filmerna kanske lider lite väl mycket av att hamna i fysiska svackor, men samtidigt är det väldigt roligt att som jag påpekade ovan följa den tidslinje och den resa som såväl filmerna som karaktären Bond har gjort under dessa 50 år. Du kan också med säkerhet efteråt säga att du sett alla filmer och jag lovar dig att det kommer dyka upp en eller två som du funderar på om du verkligen sett tidigare. Någon du inte trodde att du gillade kommer du överraskas av och någon annan kommer göra dig besviken. Men, om du ska ge dig på den här kolossen, se till att ha följande hjälp:

• Ett filmintresserat sällskap framför tv:n som kan ge dig respons på kommentarer både under filmens gång och mellan föreställningarna
• Goda vänner på sociala media som peppar och hejar på och som kommer med egna synpunkter och inte minst med ovärderliga fakta
• Backup vad gäller markservice så att tex mat kan intas på de tider som schemat stipulerar. (om jag skulle utveckla denna punkt skulle jag troligen få Grupp 8 på mig)

Jag hade tur som hade allt detta, gigantiskt tack till er alla, ni vet vilka ni är. Personligen har jag blivit sugen på att läsa mer om Bond, men inte minst att läsa Ian Flemings böcker. Det här är ett ämne som är ett eget litet universum och hur gärna man än hade velat kan man inte ta in allt, det är ju inte som så att man har all the time in the world, direkt...