Krakow, dag 1
Så var det då dags. Resan till Krakow ihop med gode vännen CJ Åkerberg. Det hade börjat som en lösryckt tanke utifrån faktumet att jag var i Polen och efter en del samtal realiserats till en faktisk plan. CJ reste med flyg och jag lyckades låna firmabilen över helgen för att vi skulle slippa böka med hyrbil mm.
Resan mellan Płońsk och Krakow föreföll enligt alla kartor jag konsulterade ta cirka fem timmar. Min platschef trodde på mer, men jag gick på den uppgiften. Bestämde bilen till 13:00 eftersom CJ skulle landa kl 18. När klockan slog 13 var ingen bil i närheten. Ett missförstånd gjorde att han dök upp först klockan 14, perfekt start med en timmas försening. Jag kom i alla fall iväg och efter några mil var jag kompis med såväl gps som Bluetooth i bilen och kunde koncentrera mig på att käka mil.
Vägarna i Polen är av synnerligen skiftande karaktär. Den första delen var som en vanlig landsväg i Sverige, en som det varit 70 eller 80 på. Skillnaden här var att den var sämre, inga kanter och 90. Att jag var sen gjorde inte saken bättre och fredagstrafiken fick mig snart att inse att jag inte skulle kunna ta igen någon tid att tala om på vägen. Efter någon timmas körning var det dock normal motorväg med 100/120/140 och det hjälpte naturligtvis att se km minska på gps-displayen. Att köra för fort var dock aldrig aktuellt. Jag hade blivit noga varnad, stoppas jag av polisen och har kört för fort vill de ha böterna betalda direkt. Kontant.
Ganska exakt fem timmar efter avfärd gled jag in på KRK och plockade upp CJ. En timma försenad men i och med att flygplatsen erbjöd gratis wifi och laddare hade det inte gått någon nöd på honom, vi kunde glida in till Hotel Ostaya. Hotellet låg 5 minuters promenad från gamla stan i centrum, mycket trevligt och mycket prisvärt. Vår bokning hade av någon anledning inte tagit skruv, så de hittade oss inte först, men vi fick ett rum som de inte satt igång värmen på, vilket de bad om ursäkt för. Vi brydde oss föga, packade upp, käkade Tutti-Frutti i brist på sprit, loggade in oss på hotellets nätverk, twittrade och gav oss sedan ut på stan för att finna mat.
Mitt i gamla stan ligger ett stort torg. En medeltida handelsplats om man ska tro vad som skrivs. Här var det julmarknad. Hantverk, julgranskulor, stekt gris, surkålsgryta, kryddat varmt vin, kringlor... Ljusen stod som spön i backen och vi njöt av sällskapet och stämningen. Restaurang Szara lockade oss med miljö och meny och vi slog oss ner. Vi tror att etablissemanget anspelade lite på Zarah Leander, men vi frågade aldrig. Inredning, bilder på väggarna och det faktum att man kunde beställa S.O.S., Biff Rydberg och Plankstek fick oss att dra dessa slutsatser. CJ tog vilt och jag kanin, en flarra red scream till det och kvällen var igång.
Ni vet, det finns de där människorna i ens liv med vilka allt blir så okomplicerat. Förhoppningsvis lever ni ihop med en sådan, men jag unnar er verkligen att ha sådana även i umgängeskretsen. Man behöver inte umgås jämt, men när man träffas, då stämmer det. Jag och CJ träffas max en handfull gång om året, om ens det. Det är dock något som gör att samtalen aldrig blir krystade, aldrig felplacerade, aldrig opassande. Samtidigt kan de på en handvändning skifta från seriösa livsfrågor till fånigt nördiga spydigheter i form av filmcitat eller bara allmänt trams. Precis så blev det även nu. Vi struntade blankt i det lite äldre svenska par som satt bredvid oss och försökte vara lite fina i kanten, vi pimplade Cabernet Savvinjång och spanade in den lilla snygga servitrisen som skötte borden bakom oss samtidigt som vi pratade hus i Italien, föräldrar och tv-serier. Samtalen fortsatte när vi efter att ha lämnat restaurangen ramlade in på Café Europejska där Vodka Martini och inhemsk öl fick bilda fond till samtal om jobb, ledarskap, kommunikation med mera, samtidigt som vi totalt ignorerade det svenska gäng (O yes) som satt i soffan bredvid. När servitrisen lite fint gav oss notan utan att vi bett om den förstod vi att de stängde så vi betalade och pallrade oss därifrån.
Klockan blev 01:30 innan vi släckte lampan i vårt nu uppvärmda rum. Det hade börjat bra, det här. Nu rustade vi oss för helgens huvudattraktion, morgondagens besök i Auschwitz/Birkenau. Att det skulle bli intressant var givet, men hur skulle vi reagera? Vad skulle röra oss mest? Skulle det bli för mycket? Vi räknade med en lång dag och ställde klockan på 07:30.
Resan mellan Płońsk och Krakow föreföll enligt alla kartor jag konsulterade ta cirka fem timmar. Min platschef trodde på mer, men jag gick på den uppgiften. Bestämde bilen till 13:00 eftersom CJ skulle landa kl 18. När klockan slog 13 var ingen bil i närheten. Ett missförstånd gjorde att han dök upp först klockan 14, perfekt start med en timmas försening. Jag kom i alla fall iväg och efter några mil var jag kompis med såväl gps som Bluetooth i bilen och kunde koncentrera mig på att käka mil.
Vägarna i Polen är av synnerligen skiftande karaktär. Den första delen var som en vanlig landsväg i Sverige, en som det varit 70 eller 80 på. Skillnaden här var att den var sämre, inga kanter och 90. Att jag var sen gjorde inte saken bättre och fredagstrafiken fick mig snart att inse att jag inte skulle kunna ta igen någon tid att tala om på vägen. Efter någon timmas körning var det dock normal motorväg med 100/120/140 och det hjälpte naturligtvis att se km minska på gps-displayen. Att köra för fort var dock aldrig aktuellt. Jag hade blivit noga varnad, stoppas jag av polisen och har kört för fort vill de ha böterna betalda direkt. Kontant.
Ganska exakt fem timmar efter avfärd gled jag in på KRK och plockade upp CJ. En timma försenad men i och med att flygplatsen erbjöd gratis wifi och laddare hade det inte gått någon nöd på honom, vi kunde glida in till Hotel Ostaya. Hotellet låg 5 minuters promenad från gamla stan i centrum, mycket trevligt och mycket prisvärt. Vår bokning hade av någon anledning inte tagit skruv, så de hittade oss inte först, men vi fick ett rum som de inte satt igång värmen på, vilket de bad om ursäkt för. Vi brydde oss föga, packade upp, käkade Tutti-Frutti i brist på sprit, loggade in oss på hotellets nätverk, twittrade och gav oss sedan ut på stan för att finna mat.
Mitt i gamla stan ligger ett stort torg. En medeltida handelsplats om man ska tro vad som skrivs. Här var det julmarknad. Hantverk, julgranskulor, stekt gris, surkålsgryta, kryddat varmt vin, kringlor... Ljusen stod som spön i backen och vi njöt av sällskapet och stämningen. Restaurang Szara lockade oss med miljö och meny och vi slog oss ner. Vi tror att etablissemanget anspelade lite på Zarah Leander, men vi frågade aldrig. Inredning, bilder på väggarna och det faktum att man kunde beställa S.O.S., Biff Rydberg och Plankstek fick oss att dra dessa slutsatser. CJ tog vilt och jag kanin, en flarra red scream till det och kvällen var igång.
Ni vet, det finns de där människorna i ens liv med vilka allt blir så okomplicerat. Förhoppningsvis lever ni ihop med en sådan, men jag unnar er verkligen att ha sådana även i umgängeskretsen. Man behöver inte umgås jämt, men när man träffas, då stämmer det. Jag och CJ träffas max en handfull gång om året, om ens det. Det är dock något som gör att samtalen aldrig blir krystade, aldrig felplacerade, aldrig opassande. Samtidigt kan de på en handvändning skifta från seriösa livsfrågor till fånigt nördiga spydigheter i form av filmcitat eller bara allmänt trams. Precis så blev det även nu. Vi struntade blankt i det lite äldre svenska par som satt bredvid oss och försökte vara lite fina i kanten, vi pimplade Cabernet Savvinjång och spanade in den lilla snygga servitrisen som skötte borden bakom oss samtidigt som vi pratade hus i Italien, föräldrar och tv-serier. Samtalen fortsatte när vi efter att ha lämnat restaurangen ramlade in på Café Europejska där Vodka Martini och inhemsk öl fick bilda fond till samtal om jobb, ledarskap, kommunikation med mera, samtidigt som vi totalt ignorerade det svenska gäng (O yes) som satt i soffan bredvid. När servitrisen lite fint gav oss notan utan att vi bett om den förstod vi att de stängde så vi betalade och pallrade oss därifrån.
Klockan blev 01:30 innan vi släckte lampan i vårt nu uppvärmda rum. Det hade börjat bra, det här. Nu rustade vi oss för helgens huvudattraktion, morgondagens besök i Auschwitz/Birkenau. Att det skulle bli intressant var givet, men hur skulle vi reagera? Vad skulle röra oss mest? Skulle det bli för mycket? Vi räknade med en lång dag och ställde klockan på 07:30.
Skickat via Blogsy
Kommentarer
Skicka en kommentar