Abraham Lincoln: Vampire hunter

Det här är en film jag aldrig trodde jag skulle se. Bara själva idén, upplägget och titeln satte ner mitt intresse till nollpunkten, och då ska man ha klart för sig att jag inte bangar för en vampyrrulle i första taget. Så sitter jag i Trollhättan och äter lunch med min gode vän Gherry och han av alla människor säger att han av olik anledningar sett början på den. Jag fnyser ungefär lika överlägset som när han försöker förklara storheten i Kent och Håkan Hellström men så säger han "Du gillar väl Wanted? Det är samma snubbe, han ryssen, som gjort den." Min spindelkänsla väcktes omedelbart då jag absolut gillat Wanted, liksom Night Watch, även om uppföljaren till den var lite för mycket och lite för komplex.

Så, efter att ha fått fixa och dona med en förstärkare som bestämt sig för att bränna bildkretsen i veckan så satte vi oss ner. Och det ska sägas med en gång, storyn är inte urstark. Skådespelarinsatserna lämnar en hel del övrigt att önska (Rufus Sewell undantagen) och den gode Bekmambetovs förkärlek för svulstiga CG-animeringar i stora breda scener ger filmen ett plastigt intryck, men det går faktiskt att ha överseende med detta eftersom fighting- och actionscenerna är så överdrivet snygga, slowmotionbitarna lite för långsamma, blodskvättet lite för mycket och lite för svart. Det här är estetisk underhållning, inte intellektuell dito, och även en kultursnobb som jag själv behöver det ibland.

IMDb