Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Igår kväll landade vi på Kilimanjaro flygplats efter åtta och en halv timme med KLM från Amsterdam. Vårt safaribolag plockade upp oss och körde oss till vårt hotell inför morgondagens äventyr. En lång dags resande var slut och äntligen skulle den resa som vi planerat och längtar efter så länge, nästan ett helt år, sätta igång.

Det var en kollega till vårt resesällskap som gjort en liknande resa förra året som var startskottet för vår planering. Vi gjorde en grov plan och bestämde oss och sedan började allt arbete med vaccin, visum, inrikesflyg, transfer, olika viktgränser på bagage, valuta, flying doctors, boenden med mera. Det mesta har gått smärtfritt men det är tydligt att detta resmål är olikt det vi är vana vid, det ska bli spännande att se hur verkligheten stämmer överens med det vi hört och det vi förväntar oss.

Flyget var fullt av folk som alldeles tydligt var ute på liknande äventyr som vi men de flesta av dem verkade vara ute efter att bestiga Kilimanjaro. Det fanns grupper av olika nationaliteter, en spansk sådan hade tryckt upp T-shirts till och med... Vår vän på hotellet fnös lite över det där. Det är inte svårt och alla gör det... Kanske nästa gång.

Bilresan till hotellet gick i en stadig gammal Land Cruiser. Vägen var kolsvart och alla verkar ha en tendens att köra med helljus på. Hål och ojämnheter gjorde att bilen fick bekänna färg och mer än en gång dök folk upp promenerande i mörkret vid vägkanten. I små skjul kunde vi se siluetter av folk som bestyrde med vardagliga ting eller satt och drack öl.

Öl fick vi också på hotellet, en nattfösare efter en lång dag. Ölen hette Kilimanjaro och värdarna sa att om man inte klättrade upp så kunde man i alla fall dricka den. Det funkade bra.

Efter en stadig frukost med blaskigt kaffe, toast, pannkakor och minibananer hämtade Jonas upp oss och vi checkade ut från hotellet. Vi tilläts inte att bära våra egna väskor och vänligheten hos personalen visste inga gränser. Jag betalade lite extra när jag skulle göra rätt för mig och ovan som man är frågade jag om det räckte. Han var väldigt nöjd och tackade så mycket. De stod bland sina kaffe-, baban-, granatäpple- och aloe vera-plantor och vinkade på oss när vi startade vår två timmar långa färd mot Tarangireparken, vårt första safaristopp.

Den spikraka vägen tog oss rakt igenom Masaiernas område och överallt såg man dessa resliga, vackra människor i sina blodröda utstyrslar antingen promenerandes eller fösandes en skock kor, getter, åsnor eller en kombination därav. Då och då mötte vi unga krigare, klädda i speciella kläden och vitmålade i specifika mönster i ansiktena som gav dem ett dödskalleliknande utseende. Det var tydligen någon sorts manlighetsrit som avslutades med att de skulle slakta en get och därefter var de redo att starta en egen klan. Vi åkte förbi marknader, folk som samlade ved, torra flodbäddar och internatskolor. Plötsligt svängde vi vänster och var inom kort framme.

Att beskriva besöket i parken låter sig inte göras vare sig enkelt eller kortfattat. Vi var där i sex timmar och fick uppleva alla känslor från skratt, via vördnad och tappade hakor till höjd puls och ståpäls. Vi såg giraffer, zebror, gnuer, strutsar och impala. Vi hade massor av elefanter mer eller mindre inom räckhåll från bilen. Vi såg apor som stal mat ur bilar. Gamar satt och vakade från toppen av träden och mungos kilade in och ut ur en termitstack i jakt på världens käk. Minst tre andra antiloparter kryssades liksom bajskryss på elefant. Och på tal om kryss: mitt kanske häftigaste fågelkryss sedan fältbiologerna: Sekreterarfågel. Helt oväntat och riktigt tufft! Bildgoogla om du inte vet vad det är för en fågel.

Det häftigaste var dock lejonen... Före avfärd hade vi fått  veta att man ibland kunde se lejon här men det fanns inga garantier. Plötsligt svängde vi upp efter att ha varit nere i en ravin och där låg de. Först såg vi bara ett par med tre ungar under ett träd men snart såg vi en 8-10 stycken till bakom dem. De verkade inte bry sig nämnvärt om oss och efter ett tag reste sig de vuxna upp en och en och började lite lojt gå bort från flocken. Vår guides 13-åriga erfarenhet betalade sig nu och med en precision du inte tror var möjlig med dessa fordon tråcklade han sig framåt. Han förstod att något var på gång och när han var färdig hade vi bästa platsen för ett skådespel där lejonen i samlad manöver ringade in ett vårtsvin, en Pumba, och på given signal gick de till attack, alla på en gång. Detta var så häftigt, pulsen gick upp, det var spänning på riktigt och enligt Jonas något tämligen ovanligt att få se. Vi var i extas.

Som sagt, jag kan rabbla arter vi såg men känslan av att stå där var fantastisk och låter sig inte beskrivas. Vi lämnade parken supernöjda och åkte 90 minuter till Twiga Campsite där en kock väntade på oss och bjöd på kaffe och popcorn medan andra satte upp två överdimensionerade tält för oss att sova i. När det var klart tog vi en kort promenad i den lilla by där vi var men vi var ombedda att vara tillbaka innan det blev mörkt och med tanke på alla nasare och inkastare vi drabbades av på de 40 minuter vi var ute var det lika bra.

Klockan 19:30 var det middag, pumsoppa serverad i en faktisk pumpa som soppskål och därefter fisk från Victoriasjön. Jonas satt med oss och åt och vi pratade om mycket intressanta ämnen såsom det vardagliga livet i Tanzania och våra respektive familjer. Vi bestämde frukost till klockan 7:00 och gick svängen om baren och tog en pilsner och betraktade en fight mellan två geckos på väggen innan det var dags att tända pannlampan och krypa in i tältet. Jag är helt proppfull av intryck men de behöver smälta lite innan jag redovisar dem här. Fram tills dess ligger jag i min sovsäck och med enbart, förutom Lottis lugna sovande andetag, för mig okända ljud och funderar på varför vakten som går omkring här bär på något jag skulle klassa som elefantbössa.