Storstad 2018, Warszawa: Hipster, mjölk och Uwaga!
Vårt hotell ligger perfekt. När vi kliver ut har vi torget framför slottet framför oss och på andra sidan breder gamla stan ut sig. Detta gör att mycket centrerar kring just det området, guidade vandringar, restauranger, kollektivtrafik och shopping/restaurangstråk. Alla rum på vårt hotell var unikt inredda (se http://castleinn.pl/en/galeria/ för exempel) och det liknade inget vi sett tidigare, men vi tillbringar som ni vet inte mycket tid på rummen under våra resor och för 1 000:-/natt för ett dubbelrum med detta läge är det bara att tacka och ta emot. Vi hade lite problem med vår toalett på vårt första rum vid ankomst, men det tog de tag i och löste direkt.
Idag skulle ännu en stående punkt på våra resor betvingas, ett besök på den lokala marknaden. De där kan alltid vara lite hit & miss, vi har varit på allt från fullträffar till loppmarknader där folk sålde Barbie-dockor utan huvud. Mest spännande är nog tanten som sålde iglar i en petflaska fylld med vatten i Tirana... Marknaden vi sett ut här var enligt uppgift stadens äldsta och en viktig samlingsplats under krig och oår då man kunde få tag i allt från mat till mediciner, vapen och husgeråd. Ursprungligen tänkte vi kombinera det med en guidad vandring i Praga, stadsdelen på östra (eller högra som de envisades att säga) sida av floden. Marknaden ligger där så lite beroende på hur bra guidningen var skulle vi avvika från den eller gå till marknaden efteråt. Under middagen på kvällen innan planerade vi dock om lite och bestämde oss för att ta en förhållandevis tidig morgon och gå till marknaden direkt istället, vi ville inte riskera att vandringen drog ut på tiden eller var svår att kombinera. Vandringen startade i närheten av den så det var fullt görligt. Tyvärr vaknade ett av våra sällskap med orolig mage så vi återgick till originalplanen för att ge magen tid att lugna sig. Under tiden tröck jag och Lotti i oss en frukost till och gick ut och promenerade nedanför slottet i en fontänpark som vi besökte 2012 när jag jobbade här och hon och sonen kom på besök. Vi hittade en staty av Marie Curie, denna makalösa vetenskapskvinna som stolt stod och såg ut över staden med Polonium i handen. Det säger en del om en person och dess patriotiska känsla när hon först upptäcker ett grundämne till och då väljer att döpa det efter sitt hemland, i en tid då Polen som nation de facto inte existerade. Ett finare exempel på att samla folk runt vetenskap är svårt att finna.
Vi köpte vår traditionella kylskåpsmagnet i en turistbutik som just öppnat och mötte sedan våra kompisar som betvingat magar och nu var redo. Vi gick över Vistula på en synnerligen blåsig bro, passerade Warszawa Zoo som givetvis även den har en egen historia under krigsåren med gömmande av judar i staden och mötte upp guiden utanför en katedral som stolt annonserade utanför att man skulle be för att stoppa aborter. (morr...) Tjejen som tog hand om oss var född i Praga, denna del av staden som inte drabbades tillnärmelsevis så hårt av bomber och förstörelse som övriga Warszawa. Namnet "Praga" kommer tydligen från eld, att bränna, och härstammar från att det mesta var byggt i trä förr och med öppna eldar inomhus givetvis regelbundna bränder som följd. Ungefär som Haga i Göteborg, som man med vilje brände ner när dansken kom så att de inte skulle ha för bekvämt under belägringen. På denna sidan stod ryssarna och tittade på medans nazisterna förstörde staden på andra sidan floden i krigets slutskede och när Tyskland var besegrat marscherade de över bron vi nyss kommit över och ville bli mottagna som hjältar. Många ryssar blev kvar i Praga, man byggde kyrkor och försökte införa kyrilliska alfabetet och kuva allt som var traditionellt Polskt. Området förföll mer och mer, maffia och brottslighet tog över och i många år varnades folk helt enkelt att röra sig på gatorna i stadsdelen. På senare år har det börjat vända, köpcentra har vuxit upp, kaffebarer öppnat och som följd av allt detta har hipsters upptäckt stället och börjat flytta in. Detta leder till höjda hyror och stigande bostadspriser men det är bara en del av problematiken kring bostäder som finns här.
Under förföljelsen av judar skapades som bekant ghetton och ett stort var just i Warszawa. Inget av det finns kvar idag, det jämnades med marken i samband med befrielsen, här och var ser man bara gatstenar som markerar var gränsen gick. I Praga bodde en ansenlig mängd judar som helt enkelt förflyttades till ghetton varvid deras bostäder blev tomma och togs över av militär och andra som tyckte sig ha rätt till det. Många av judarna kom som vi vet aldrig tillbaka, många andra flydde Europa och bosatte sig i andra delar av världen. Bostäderna togs i omgångar över av andra, mer eller mindre rättmätiga ägare men på senare tid har släktingar till de som bodde här från början inlett processer för att få tillbaka det de anser vara ursprungligen deras egendom. Det här är givetvis tämligen komplicerat och känsligt och inte vare sig självklart eller svart eller vitt och leder till att ingen tar ansvar för husen som då får stå och förfalla, framför allt vad gäller fasaderna. Varför lägga tid och pengar på det om det i framtiden bara kommer tas ifrån dig, liksom? Praga har blivit ett populärt område att bo i, men få vågar skaffa sig en lägenhet i ett av de ursprungliga husen av samma anledning, skyddsnätet om någon annan tilldöms äganderätten har för stora maskor. Och under tiden står de fina husen och förfaller. På vissa gator hade man till och med satt upp gallertak över trottoaren för att skydda gående från nedfallande fasadsten. Mycket tragiskt.
Vandringen var intressant och berättade såväl om stadsdelens som stadens historia. Guiden pekade ut marknaden vi tänkt gå till men konstaterade med tungt sinne att den inte var vad den en gång varit. Ett modernare köpcenter i anslutning till tågstationen hade tagit över och hon ville inte ta oss till den gamla marknaden då det bara var ledsamt att se. Man kan ju argumentera att om ingen går dit kommer den ju definitivt att dö, men vi gick vidare med gruppen. Vi blev förevisade en björn i stadens zoo och fick berättelsen om hur djurparken blev såväl grisfarm som gömställe för judar under kriget. Vi spankulerade på gatorna där Roman Polanski spelade in Pianisten (eftersom denna del av staden var relativt oskadd efter bombningarna och därför gav det mest autentiska intrycket av hur staden faktiskt såg ut då) och vi tittade in på bakgårdar och i kaféer. Vi såg mer trasigt folk än hipsters och även om de nog vill ge bilden av en genuin stadsdel är de sönderfallande fasaderna och de kopiösa mängderna hundskit på trottoaren nog det jag mest tar med mig. Det är då fan att folk inte kan behandla varandra med ömsesidig respekt och aktning. Lär vi oss aldrig?
Efter vandringen var det dags för lunch och den hade vi bestämt skulle bli ett litet äventyr. I så kallade "mjölkbarer" kan man köpa enkla, snabba luncher till låga priser. Konceptet är gammalt och subventionerat av staten, poängen är att alla ska ha råd med mat, antar jag. Det är traditionell polsk husmanskost som serveras i tämligen steril matbespisningsmiljö och det serveras ingen alkohol, på sin höjd mjölk. Du beställer din mat i en lucka av en bastant polsk madame och får ett kvitto. Det kvittot lämnar du sedan till en annan madame i en annan lucka och står sedan snällt och väntar på att din mat ska bli färdig och ropas ut, på polska. Häri ligger utmaningen, den väggfasta menyn är på enbart polska och vi hade blivit förvarnade att vi inte skulle räkna med att de som jobbade här förstod engelska. Med hjälp av Google Maps och Translate hade vi tittat på menyn i förväg och försökt få oss en bild av utbudet så med lätt osäker blick böjde jag mig fram och gjorde mitt bästa för att uttala alla s, c och z med vidhängande apostrofer och beställa piroger och korv. Madame nickade och slog in i kassan och när jag försökte förklara att vi ville ha vatten att dricka svarade hon på bruten men fullt begriplig engelska att det fanns i kylen bakom mig. Man kan ju le åt detta men jag uppskattar verkligen att hon lät mig försöka, och tog det för var det var. Kan ni förställa er en kypare i Paris vara lika förstående om jag stapplat mig fram på franska? Beställningen blev korrekt och med högburet huvud bar jag tallrikarna till vår linoleumbord för utspisning.
Klientelet på etablissemanget var väldigt varierat. Vi kan ha varit de enda turisterna, i alla fall just då, men för övrigt fylldes känner och lokalen av unga par, mödrar med barnvagn, affärsmän i kostym, arbetare i grov mundering, kompisgäng, ensamma pensionärer. Att se just de senare sitta och äta sin Flaki fick mig att tänka till om den samhälleliga funktion en sådan här inrättning också kan ha. En äldre ensam man, kanske låg pension, har möjligtvis inte lagat många mål mat i sin dag ges här möjlighet att till en låg penning få något lagat i sig var dag, kanske i sällskap med jämnåriga. Han kommer ut och han får mat han känner igen. Givetvis skvallrar det också om ett möjligt problem som ligger djupare i systemet och i historiken, men för den enskilde individen, här och nu kändes mjölkbaren som något fint, med en funktion att fylla.
Taxin ringde och lät oss veta att det var dags att åka. Trafiken var tätare nu men i god tid kom vi till Modlin och tog oss genom alla kontroller. Flygplatsen är galet liten och dess utbud för underhållning är minimalt. Lägg därtill den tidsmarginal man behöver idag, speciellt om man flyger lågprisflyg. De höll på att bygga om, som alla flygplatser alltid gör, så butiken var kraftigt reducerad men i ett hörne bland all annan vodka hittade jag den Chopinflaskan jag fått kvällen innan så det blev lite shopping idag i alla fall. När vi slog oss ner för att ta en smörgås eller liknande började larmet tjuta i hallen och från högtalarna basunerades ut "Varning!" (Uwaga!) om att en situation uppstått som krävde utrymning av lokalen. Det tog ett tag innan alla uppfattat vad som försiggick men till slut stod vi alla i solen på utsidan och visste inte riktigt vad som hände. Kanske hade de sett en övergiven väska, kanske var det bara en övning men efter kanske tio minuter släpptes vi in igen, kunde äta våra mackor och innan vi visste ordet av var vi på väg igen och landade på Landvetter med den 25:e huvudstaden i bagaget. Traditionen fortsätter och nästa år siktar vi på Kiev! Vill ni så ses vi här igen då.
Idag skulle ännu en stående punkt på våra resor betvingas, ett besök på den lokala marknaden. De där kan alltid vara lite hit & miss, vi har varit på allt från fullträffar till loppmarknader där folk sålde Barbie-dockor utan huvud. Mest spännande är nog tanten som sålde iglar i en petflaska fylld med vatten i Tirana... Marknaden vi sett ut här var enligt uppgift stadens äldsta och en viktig samlingsplats under krig och oår då man kunde få tag i allt från mat till mediciner, vapen och husgeråd. Ursprungligen tänkte vi kombinera det med en guidad vandring i Praga, stadsdelen på östra (eller högra som de envisades att säga) sida av floden. Marknaden ligger där så lite beroende på hur bra guidningen var skulle vi avvika från den eller gå till marknaden efteråt. Under middagen på kvällen innan planerade vi dock om lite och bestämde oss för att ta en förhållandevis tidig morgon och gå till marknaden direkt istället, vi ville inte riskera att vandringen drog ut på tiden eller var svår att kombinera. Vandringen startade i närheten av den så det var fullt görligt. Tyvärr vaknade ett av våra sällskap med orolig mage så vi återgick till originalplanen för att ge magen tid att lugna sig. Under tiden tröck jag och Lotti i oss en frukost till och gick ut och promenerade nedanför slottet i en fontänpark som vi besökte 2012 när jag jobbade här och hon och sonen kom på besök. Vi hittade en staty av Marie Curie, denna makalösa vetenskapskvinna som stolt stod och såg ut över staden med Polonium i handen. Det säger en del om en person och dess patriotiska känsla när hon först upptäcker ett grundämne till och då väljer att döpa det efter sitt hemland, i en tid då Polen som nation de facto inte existerade. Ett finare exempel på att samla folk runt vetenskap är svårt att finna.
Vi köpte vår traditionella kylskåpsmagnet i en turistbutik som just öppnat och mötte sedan våra kompisar som betvingat magar och nu var redo. Vi gick över Vistula på en synnerligen blåsig bro, passerade Warszawa Zoo som givetvis även den har en egen historia under krigsåren med gömmande av judar i staden och mötte upp guiden utanför en katedral som stolt annonserade utanför att man skulle be för att stoppa aborter. (morr...) Tjejen som tog hand om oss var född i Praga, denna del av staden som inte drabbades tillnärmelsevis så hårt av bomber och förstörelse som övriga Warszawa. Namnet "Praga" kommer tydligen från eld, att bränna, och härstammar från att det mesta var byggt i trä förr och med öppna eldar inomhus givetvis regelbundna bränder som följd. Ungefär som Haga i Göteborg, som man med vilje brände ner när dansken kom så att de inte skulle ha för bekvämt under belägringen. På denna sidan stod ryssarna och tittade på medans nazisterna förstörde staden på andra sidan floden i krigets slutskede och när Tyskland var besegrat marscherade de över bron vi nyss kommit över och ville bli mottagna som hjältar. Många ryssar blev kvar i Praga, man byggde kyrkor och försökte införa kyrilliska alfabetet och kuva allt som var traditionellt Polskt. Området förföll mer och mer, maffia och brottslighet tog över och i många år varnades folk helt enkelt att röra sig på gatorna i stadsdelen. På senare år har det börjat vända, köpcentra har vuxit upp, kaffebarer öppnat och som följd av allt detta har hipsters upptäckt stället och börjat flytta in. Detta leder till höjda hyror och stigande bostadspriser men det är bara en del av problematiken kring bostäder som finns här.
Under förföljelsen av judar skapades som bekant ghetton och ett stort var just i Warszawa. Inget av det finns kvar idag, det jämnades med marken i samband med befrielsen, här och var ser man bara gatstenar som markerar var gränsen gick. I Praga bodde en ansenlig mängd judar som helt enkelt förflyttades till ghetton varvid deras bostäder blev tomma och togs över av militär och andra som tyckte sig ha rätt till det. Många av judarna kom som vi vet aldrig tillbaka, många andra flydde Europa och bosatte sig i andra delar av världen. Bostäderna togs i omgångar över av andra, mer eller mindre rättmätiga ägare men på senare tid har släktingar till de som bodde här från början inlett processer för att få tillbaka det de anser vara ursprungligen deras egendom. Det här är givetvis tämligen komplicerat och känsligt och inte vare sig självklart eller svart eller vitt och leder till att ingen tar ansvar för husen som då får stå och förfalla, framför allt vad gäller fasaderna. Varför lägga tid och pengar på det om det i framtiden bara kommer tas ifrån dig, liksom? Praga har blivit ett populärt område att bo i, men få vågar skaffa sig en lägenhet i ett av de ursprungliga husen av samma anledning, skyddsnätet om någon annan tilldöms äganderätten har för stora maskor. Och under tiden står de fina husen och förfaller. På vissa gator hade man till och med satt upp gallertak över trottoaren för att skydda gående från nedfallande fasadsten. Mycket tragiskt.
Vandringen var intressant och berättade såväl om stadsdelens som stadens historia. Guiden pekade ut marknaden vi tänkt gå till men konstaterade med tungt sinne att den inte var vad den en gång varit. Ett modernare köpcenter i anslutning till tågstationen hade tagit över och hon ville inte ta oss till den gamla marknaden då det bara var ledsamt att se. Man kan ju argumentera att om ingen går dit kommer den ju definitivt att dö, men vi gick vidare med gruppen. Vi blev förevisade en björn i stadens zoo och fick berättelsen om hur djurparken blev såväl grisfarm som gömställe för judar under kriget. Vi spankulerade på gatorna där Roman Polanski spelade in Pianisten (eftersom denna del av staden var relativt oskadd efter bombningarna och därför gav det mest autentiska intrycket av hur staden faktiskt såg ut då) och vi tittade in på bakgårdar och i kaféer. Vi såg mer trasigt folk än hipsters och även om de nog vill ge bilden av en genuin stadsdel är de sönderfallande fasaderna och de kopiösa mängderna hundskit på trottoaren nog det jag mest tar med mig. Det är då fan att folk inte kan behandla varandra med ömsesidig respekt och aktning. Lär vi oss aldrig?
Efter vandringen var det dags för lunch och den hade vi bestämt skulle bli ett litet äventyr. I så kallade "mjölkbarer" kan man köpa enkla, snabba luncher till låga priser. Konceptet är gammalt och subventionerat av staten, poängen är att alla ska ha råd med mat, antar jag. Det är traditionell polsk husmanskost som serveras i tämligen steril matbespisningsmiljö och det serveras ingen alkohol, på sin höjd mjölk. Du beställer din mat i en lucka av en bastant polsk madame och får ett kvitto. Det kvittot lämnar du sedan till en annan madame i en annan lucka och står sedan snällt och väntar på att din mat ska bli färdig och ropas ut, på polska. Häri ligger utmaningen, den väggfasta menyn är på enbart polska och vi hade blivit förvarnade att vi inte skulle räkna med att de som jobbade här förstod engelska. Med hjälp av Google Maps och Translate hade vi tittat på menyn i förväg och försökt få oss en bild av utbudet så med lätt osäker blick böjde jag mig fram och gjorde mitt bästa för att uttala alla s, c och z med vidhängande apostrofer och beställa piroger och korv. Madame nickade och slog in i kassan och när jag försökte förklara att vi ville ha vatten att dricka svarade hon på bruten men fullt begriplig engelska att det fanns i kylen bakom mig. Man kan ju le åt detta men jag uppskattar verkligen att hon lät mig försöka, och tog det för var det var. Kan ni förställa er en kypare i Paris vara lika förstående om jag stapplat mig fram på franska? Beställningen blev korrekt och med högburet huvud bar jag tallrikarna till vår linoleumbord för utspisning.
Klientelet på etablissemanget var väldigt varierat. Vi kan ha varit de enda turisterna, i alla fall just då, men för övrigt fylldes känner och lokalen av unga par, mödrar med barnvagn, affärsmän i kostym, arbetare i grov mundering, kompisgäng, ensamma pensionärer. Att se just de senare sitta och äta sin Flaki fick mig att tänka till om den samhälleliga funktion en sådan här inrättning också kan ha. En äldre ensam man, kanske låg pension, har möjligtvis inte lagat många mål mat i sin dag ges här möjlighet att till en låg penning få något lagat i sig var dag, kanske i sällskap med jämnåriga. Han kommer ut och han får mat han känner igen. Givetvis skvallrar det också om ett möjligt problem som ligger djupare i systemet och i historiken, men för den enskilde individen, här och nu kändes mjölkbaren som något fint, med en funktion att fylla.
Med mat i magen promenerade vi bort till marknaden vi sett ut oss och som guiden avrått ifrån. Man kan konstatera att den inte kommer gå till historien som en av de bättre vi besökt. Den har tydligt passerat sin glans dagar och det var tråkigt att se alla tomma, stängda och övergivna stånd där kommers annars bedrivits i många år tidigare. De få som nu var igång sålde mest brudklänningar eller skor och kundunderlaget bestod av oss och kanske en handfull till. Tråkigt, givetvis, och det blev inget handlat på marknad denna resa. Istället kryssade vi mellan hundbajset ut ur Praga, tog en kaffe på vägen och väl tillbaka i gamla stan slog vi oss ner i solen på torget och sänkte en sista öl och kontemplerade över vår resa. En stad med väldigt stolta invånare präglad av sin historia och sin utsatthet på ett sätt som nog få andra europeiska länder kan matcha. De är definitivt en god bit på väg in i det mer "västerländska" men det tar nog en generation till eller två speciellt om de inte på vägen ska tappa den identitet de är så måna om. Huruvida beslutet att återskapa det gamla efter den totala förstörelsen, istället för att skapa något nytt, var en klok idé får framtiden utvisa. Båda varianter förefaller ha sina för- och nackdelar.
Taxin ringde och lät oss veta att det var dags att åka. Trafiken var tätare nu men i god tid kom vi till Modlin och tog oss genom alla kontroller. Flygplatsen är galet liten och dess utbud för underhållning är minimalt. Lägg därtill den tidsmarginal man behöver idag, speciellt om man flyger lågprisflyg. De höll på att bygga om, som alla flygplatser alltid gör, så butiken var kraftigt reducerad men i ett hörne bland all annan vodka hittade jag den Chopinflaskan jag fått kvällen innan så det blev lite shopping idag i alla fall. När vi slog oss ner för att ta en smörgås eller liknande började larmet tjuta i hallen och från högtalarna basunerades ut "Varning!" (Uwaga!) om att en situation uppstått som krävde utrymning av lokalen. Det tog ett tag innan alla uppfattat vad som försiggick men till slut stod vi alla i solen på utsidan och visste inte riktigt vad som hände. Kanske hade de sett en övergiven väska, kanske var det bara en övning men efter kanske tio minuter släpptes vi in igen, kunde äta våra mackor och innan vi visste ordet av var vi på väg igen och landade på Landvetter med den 25:e huvudstaden i bagaget. Traditionen fortsätter och nästa år siktar vi på Kiev! Vill ni så ses vi här igen då.
Kommentarer
Skicka en kommentar