#Bergman100: Gycklarnas Afton
Detta är en recension av Gycklarnas afton (53) som jag skrev för DVD Forum i september 2008. I går såg jag den igen på Hagabion i Göteborg i deras serie "Söndagar med Bergman" där de i kronologisk ordning visar alla biofilmer han regisserade som söndagsmatiné.
Kanske kommer det mer inlägg här om denne gigant, kanske blir detta det enda. Jag kände hur som helst att jag ville dela med mig av det.
---------------
Ingmar Bergman regisserade över 60 produktioner under sin livstid. Sett ur det perspektivet är det intressant att höra och läsa från flera håll att Gycklarnas afton kan ses som ett nyckelverk i hans CV. Speciellt med tanke på lejonparten av produktionerna kom efter den.
Filmen
Genom ett ödsligt landskap rör sig en karavan. Det är ett kringresande cirkussällskap som i gryningen närmar sig en liten håla någonstans i Sverige. Cirkusdirektören Albert vaknar bredvid sin älskarinna Anna och smyger ut för att sätta sig bredvid kusken och få sig en morgongök. Hans kompanjon i arla morgonstund sitter och småsjunger och fnissar åt en episod tidigare under cirkusens liv då clownen Frosts fru Alma ogenerat förlustat sig badandes naken ihop med ett lokalt regemente. Svartsjukan satte sina klor i Frost och höll på att kosta honom livet. I staden bor Alberts fru med deras söner. Anna får en släng av samma åkomma som clownen när Albert gör klart att han tänker hälsa på sin familj. Förblindad söker hon upp den lokala teatern och hämnas som bara en försmådd kvinna kan. När det går upp för Albert att han blivit bedragen vet sjukan inga gränser och under några ångestfyllda timmar ter sig till och med självmord som en lösning.
Att filmen behandlar de mörka sidor av människans beteende som vaknar till liv när kontrollen över det man tror sig äga och behärska hotas är uppenbart redan från öppningsscenen där kuskens berättelse bildsätts. Att den scenen är sprungen ur en dröm märks tydligt och arbetet med bilder och ljud (eller brist därpå) är genialiskt. Det är, men hänsyn taget till ambitionsnivån i manuset, svårt att tro att manuset kom till på bara två veckor. Säkert grodde redan under dessa veckor också redan idéer kring bildkompositioner som håller samma klass. Dessa två tungt vägande beståndsdelar ligger säkert till grund för omdömena om filmen som en av Bergmans viktigaste milstolpar. Det visar tydligt att det fanns underlag för ytterligare 50 års film- och teaterskapande. Det ska sägas att filmen fick ett par rejäla sågningar efter premiären, i Aftonbladet skrev man "Jag vägrar [...] att okulärbesiktiga den uppkastning Ingmar Bergman lämnat efter sig den här gången…” men till exempel Harry Schein ansåg det vara den bästa film han sett. Oavsett detta kan man inte blunda för att såväl Åke Grönberg som Harriet Andersson gör strålande prestationer som direktören och hans unga kurviga älskarinna. De tvära kasten mellan alla olika känslor och dess yttringar behärskar paret till fullo och när skådespeleriet i någon scen breddas med hjälp av Gunnar Björnstrand som teaterdirektör Sjustrand då är man väldigt nära svensk filmmagi när den är som bäst.
Bild & Ljud
Ljudet är i enkanalig mono och brusigt och det är i vissa lägen inte helt enkelt att höra dialogen, textningen är därför till viss mån välkommen. Bilden visar inga som helst spår av restaurering, repor och skräp finns överallt. Gråbalansen är inte helt ok och resulterar i en överlag för mörk bild. Dessutom lider bilden hela filmen igenom av komprimeringsfel som på dagens moderna platta skärmar blir väldigt tydliga i form av släpningar och bandningar, till och med i ansikten.
Extramaterial
Inget extra.
Sammanfattning
Detta var Bergmans första film för Sandrews och markerade starten på ett långt samarbete med Sven Nykvist och kostymören Mago. Det är på många sätt en viktig film i hans katalog och även om den stundtals balanserar på gränsen till överambitiös håller den ett bra tempo och lyfter fram karaktärerna som är de viktiga i en sådan här komposition. Är du intresserad av svensk filmkonst i allmänhet och Bergman i synnerhet är detta en film du inte ska missa. Däremot gillar jag inte att cirkusen påstår sig ha fått hundloppor i min hemstad Herrljunga…
Kanske kommer det mer inlägg här om denne gigant, kanske blir detta det enda. Jag kände hur som helst att jag ville dela med mig av det.
---------------
Ingmar Bergman regisserade över 60 produktioner under sin livstid. Sett ur det perspektivet är det intressant att höra och läsa från flera håll att Gycklarnas afton kan ses som ett nyckelverk i hans CV. Speciellt med tanke på lejonparten av produktionerna kom efter den.
Filmen
Genom ett ödsligt landskap rör sig en karavan. Det är ett kringresande cirkussällskap som i gryningen närmar sig en liten håla någonstans i Sverige. Cirkusdirektören Albert vaknar bredvid sin älskarinna Anna och smyger ut för att sätta sig bredvid kusken och få sig en morgongök. Hans kompanjon i arla morgonstund sitter och småsjunger och fnissar åt en episod tidigare under cirkusens liv då clownen Frosts fru Alma ogenerat förlustat sig badandes naken ihop med ett lokalt regemente. Svartsjukan satte sina klor i Frost och höll på att kosta honom livet. I staden bor Alberts fru med deras söner. Anna får en släng av samma åkomma som clownen när Albert gör klart att han tänker hälsa på sin familj. Förblindad söker hon upp den lokala teatern och hämnas som bara en försmådd kvinna kan. När det går upp för Albert att han blivit bedragen vet sjukan inga gränser och under några ångestfyllda timmar ter sig till och med självmord som en lösning.
Att filmen behandlar de mörka sidor av människans beteende som vaknar till liv när kontrollen över det man tror sig äga och behärska hotas är uppenbart redan från öppningsscenen där kuskens berättelse bildsätts. Att den scenen är sprungen ur en dröm märks tydligt och arbetet med bilder och ljud (eller brist därpå) är genialiskt. Det är, men hänsyn taget till ambitionsnivån i manuset, svårt att tro att manuset kom till på bara två veckor. Säkert grodde redan under dessa veckor också redan idéer kring bildkompositioner som håller samma klass. Dessa två tungt vägande beståndsdelar ligger säkert till grund för omdömena om filmen som en av Bergmans viktigaste milstolpar. Det visar tydligt att det fanns underlag för ytterligare 50 års film- och teaterskapande. Det ska sägas att filmen fick ett par rejäla sågningar efter premiären, i Aftonbladet skrev man "Jag vägrar [...] att okulärbesiktiga den uppkastning Ingmar Bergman lämnat efter sig den här gången…” men till exempel Harry Schein ansåg det vara den bästa film han sett. Oavsett detta kan man inte blunda för att såväl Åke Grönberg som Harriet Andersson gör strålande prestationer som direktören och hans unga kurviga älskarinna. De tvära kasten mellan alla olika känslor och dess yttringar behärskar paret till fullo och när skådespeleriet i någon scen breddas med hjälp av Gunnar Björnstrand som teaterdirektör Sjustrand då är man väldigt nära svensk filmmagi när den är som bäst.
Bild & Ljud
Ljudet är i enkanalig mono och brusigt och det är i vissa lägen inte helt enkelt att höra dialogen, textningen är därför till viss mån välkommen. Bilden visar inga som helst spår av restaurering, repor och skräp finns överallt. Gråbalansen är inte helt ok och resulterar i en överlag för mörk bild. Dessutom lider bilden hela filmen igenom av komprimeringsfel som på dagens moderna platta skärmar blir väldigt tydliga i form av släpningar och bandningar, till och med i ansikten.
Extramaterial
Inget extra.
Sammanfattning
Detta var Bergmans första film för Sandrews och markerade starten på ett långt samarbete med Sven Nykvist och kostymören Mago. Det är på många sätt en viktig film i hans katalog och även om den stundtals balanserar på gränsen till överambitiös håller den ett bra tempo och lyfter fram karaktärerna som är de viktiga i en sådan här komposition. Är du intresserad av svensk filmkonst i allmänhet och Bergman i synnerhet är detta en film du inte ska missa. Däremot gillar jag inte att cirkusen påstår sig ha fått hundloppor i min hemstad Herrljunga…
Kommentarer
Skicka en kommentar