Jag känner igen mig
Det är en dryg månad sedan nu. Beskedet kom att min arbetsgivare beslutat sig för att sälja majoriteten av bolaget till en större aktör i branschen i Sverige. Tre veckor senare var det fackliga förhandlingar och vi fick veta att den nye ägaren hade för avsikt att lägga ner delar av verksamheten och istället nyttja befintliga resurser på annan ort. De hade gjort liknande manövrar vid tidigare förvärv så ingen var väl direkt förvånad men besvikelsen var givetvis stor, speciellt för dem som drabbades och blev av med sina jobb. Till denna grupp hörde lyckligtvis inte jag, min tjänst blir kvar även om den på sikt säkerligen kommer att förändras allt eftersom vår verksamhet ska integreras i den större familjens. Poängen är ju konsolidering och synergier (Edet Kräpp, anyone?) och till det hör att minimera dubbelarbete. Det är just nu på tok för tidigt att dra några slutsatser men en sak är väldigt tydlig. Jag känner igen mig.
Jag är inte typen som oroar mig i onödan. Jag försöker att inte lägga energi på saker jag inte kan påverka utan jag agerar utifrån vad jag vet, vad jag ser och de faktiska förutsättningar som finns. Jag inser att det kan vara ett strutsbeteende, ett sätt att gå framåt med skygglappar, men det är ett sätt som fungerar för mig, inbillar jag mig i alla fall. Så när de olika beskeden ovan kommit har jag tagit till mig dem, registrerat att något kommer hända framöver men för övrigt jobbat på som vanligt. Så länge ingen ber mig svänga åt höger eller vänster kör jag rakt fram.
Alla är ju dock inte sådana. det är många som oroar sig, funderar, är bedrövade, blir förbannade alternativt reagerar med bestörtning eller uppgivenhet. Det går att se alla sorter på jobbet nu och det påverkar den allmänna stämningen. Vi befinner oss i limbo, i ett sorts vakuum i väntan på att alla förändringar ska äga rum. De som får sluta söker nytt och är lagom engagerade i det dagliga, vi som får vara kvar väntar på nya kollegor, rutiner, policys och verktyg. Det kommer givetvis ordna sig, vi är vare sig det första eller sista företag som genomgår en liknande förändring men resan dit är inte helt utan farthinder, det är ofrånkomligt. Mitt sätt att närma mig utmaningarna för med sig att jag vill sätta igång genast och när det då inte händer något utåt, när vi jobbar på som vanligt utan att få veta tidplaner eller strategier för det som berör och påverkar oss, då börjar det plötsligt bli motigt. Trappan till kontoret blir lite längre, telefonen lite tystare, geisten lite mattare. Jag märker plötsligt att jag sover sämre, att en Novaluzid alltid ligger på nattduksbordet som ett litet snacks vid 4:00-tiden, att gäspningarna kommer tidigare under kvällen och att enkla saker tenderar bli höga trösklar. Det smyger liksom på mig, kryper upp bakifrån som ett tio år gammalt dåligt minne och knackar dig på axeln likt Pennywise och med ett snett leende frågar om du trodde att du skulle komma undan så lätt.
Det var nämligen ungefär så länge sedan det högra hjulparet kom lite för nära asfaltskanten, väggrus började rassla i hjulhusen och greppet hårdnade om ratten. Jag var på väg ner i diket och under några veckor fick energin koncentreras på att komma upp på vägbanan igen. Det gick bra och med lite service och underhåll kommande år fick vi maskinen att rulla utan större mankemang. Ett oljebyte då och då, nya däck och en och annan vindrutetorkare, men det har rullat på. Jag säger inte att jag är på våg in i någon sorts depression eller utmattning, men jag märker att situationen jag befinner mig i högst troligt påverkar mig mer än jag vare sig vill eller är beredd att erkänna. Det tar sig uttryck i alltför bekanta mönster som jag inte är speciellt förtjust i alls. Jag straffar mig själv till exempel genom att inte äta eller att hoppa över träning och motion. Någonstans hörs en liten röst och grymtar något i stil med "Där fick de!" när egentligen ingen drabbas mer än jag själv. Inte direkt i alla fall. Indirekt är en helt annan femma.
Vi får se. Kanske är det bästa att släppa ner garden lite och låta kropp och sinne få reagera instinktivt.
Lägg träning och kosthållning åt sidan tills osmosen jobbat klart och kroppsvätskorna stabiliserat sig.
Eller så är anfall bästa försvar.
Det gäller bara att ha klart för sig åt vilket håll på slagfältet den verkliga antagonisten befinner sig.
Jag är inte typen som oroar mig i onödan. Jag försöker att inte lägga energi på saker jag inte kan påverka utan jag agerar utifrån vad jag vet, vad jag ser och de faktiska förutsättningar som finns. Jag inser att det kan vara ett strutsbeteende, ett sätt att gå framåt med skygglappar, men det är ett sätt som fungerar för mig, inbillar jag mig i alla fall. Så när de olika beskeden ovan kommit har jag tagit till mig dem, registrerat att något kommer hända framöver men för övrigt jobbat på som vanligt. Så länge ingen ber mig svänga åt höger eller vänster kör jag rakt fram.
Alla är ju dock inte sådana. det är många som oroar sig, funderar, är bedrövade, blir förbannade alternativt reagerar med bestörtning eller uppgivenhet. Det går att se alla sorter på jobbet nu och det påverkar den allmänna stämningen. Vi befinner oss i limbo, i ett sorts vakuum i väntan på att alla förändringar ska äga rum. De som får sluta söker nytt och är lagom engagerade i det dagliga, vi som får vara kvar väntar på nya kollegor, rutiner, policys och verktyg. Det kommer givetvis ordna sig, vi är vare sig det första eller sista företag som genomgår en liknande förändring men resan dit är inte helt utan farthinder, det är ofrånkomligt. Mitt sätt att närma mig utmaningarna för med sig att jag vill sätta igång genast och när det då inte händer något utåt, när vi jobbar på som vanligt utan att få veta tidplaner eller strategier för det som berör och påverkar oss, då börjar det plötsligt bli motigt. Trappan till kontoret blir lite längre, telefonen lite tystare, geisten lite mattare. Jag märker plötsligt att jag sover sämre, att en Novaluzid alltid ligger på nattduksbordet som ett litet snacks vid 4:00-tiden, att gäspningarna kommer tidigare under kvällen och att enkla saker tenderar bli höga trösklar. Det smyger liksom på mig, kryper upp bakifrån som ett tio år gammalt dåligt minne och knackar dig på axeln likt Pennywise och med ett snett leende frågar om du trodde att du skulle komma undan så lätt.
Det var nämligen ungefär så länge sedan det högra hjulparet kom lite för nära asfaltskanten, väggrus började rassla i hjulhusen och greppet hårdnade om ratten. Jag var på väg ner i diket och under några veckor fick energin koncentreras på att komma upp på vägbanan igen. Det gick bra och med lite service och underhåll kommande år fick vi maskinen att rulla utan större mankemang. Ett oljebyte då och då, nya däck och en och annan vindrutetorkare, men det har rullat på. Jag säger inte att jag är på våg in i någon sorts depression eller utmattning, men jag märker att situationen jag befinner mig i högst troligt påverkar mig mer än jag vare sig vill eller är beredd att erkänna. Det tar sig uttryck i alltför bekanta mönster som jag inte är speciellt förtjust i alls. Jag straffar mig själv till exempel genom att inte äta eller att hoppa över träning och motion. Någonstans hörs en liten röst och grymtar något i stil med "Där fick de!" när egentligen ingen drabbas mer än jag själv. Inte direkt i alla fall. Indirekt är en helt annan femma.
Vi får se. Kanske är det bästa att släppa ner garden lite och låta kropp och sinne få reagera instinktivt.
Lägg träning och kosthållning åt sidan tills osmosen jobbat klart och kroppsvätskorna stabiliserat sig.
Eller så är anfall bästa försvar.
Det gäller bara att ha klart för sig åt vilket håll på slagfältet den verkliga antagonisten befinner sig.
Kommentarer
Skicka en kommentar