Oj vad jag är duktig. Visst är jag?

Igår sprang jag Jubileumsloppet i Göteborg. Det var tredje gången det anordnades, men första gången jag sprang. Det ska anordnas årligen till 2021 då Göteborg fyller en massa år, därav namnet. Jag var ganska otränad, fick gå i den värsta uppförsbacken, men jag lunkade runt tillsammans med Lotti som sprang sin första mil sedan hon blev ordinerad vila på grund av hälsporre för nästan ett år sedan. Som sig bör delade jag tweets och bilder såväl under förberedelserna som före och efter loppet. Man är ju stolt liksom, vill visa vad man gjort, lika gärna som man vill visa sin nybyggda altan eller sin goda latte på innestället i Bryssel.

På senare tid har jag börjat se, framför allt på Twitter, inlägg som i lätt hånande ton låter hälsa att bland det värsta man kan dela med sig av på sociala medier just nu är uppdateringar om sin träning. Det kan vara i stil med att "Vet du vad, jag lovar att det går att vara på gymmet utan att berätta om det efteråt" eller "Viktigaste träningsutrustningen är grova tumvantar för att försvåra statusuppdateringarna". Vilka jävla tråkmånsar. Själv berättar jag inte om varje gång jag rört på mig, men jag gör det ibland, oftast de gånger det känts extra bra och jag är (som i exemplet ovan) stolt över mig själv, men även de gånger det varit tungt, trögt, gjort ont och inte gett en speciellt trevlig upplevelse. Låt mig försöka förklara varför:

Jag är ingen atlet. Jag är en avsevärt överviktig gubbe i medelåldern som först på senare år har kommit igång och rört på mig. Jag släpar runt på dryga 115 kilo varje gång jag ger mig ut, och jag flåsar och stånkar så fort det är lite motlut. Jag är jätteduktig på att övertala mig själv att jag har massor av annat att syssla med än träning, men jag är också väldigt nöjd med mig själv när jag väl kommer ut. Jag kom igång på allvar med motionen för snart tio år sedan i samband med att jag gick ett bantningsprogram på Xtravaganza. Ett tag var jag oerhört aktiv, men som med så många andra sådana där program har jag backat tillbaka och återfått nästan alla kilon men motionerandet har jag fortsatt med. Just nu är jag i ett sinnesläge där jag slutat jaga tider, slutat mäta pulsnivåer, slutat samla på Göteborgsvarv. Jag blir inte yngre, jag vill inte lägga tiden det skulle krävas för att bli snabbare, men jag vet att det är bra för min hälsa om jag håller igång, så jag är nöjd om jag gör något ett par gånger i veckan. Det kan vara lite styrka i maskinerna på gymmet, en halvtimmesrunda i grannskapet eller ett lopp några gånger om året, likt nästa veckas Kretslopp i Borås. Jag har gott om vänner på Twitter och Instagram som tränar betydligt mer, mer regelbundet och med "bättre" resultat än vad jag presterar och jag försöker uppmuntra dem och berömma dem så mycket jag kan för att man mår bra av det.

Och då är vi inne på kärnan i detta lilla blogginlägg. Jag tolkar all aversion jag ser mot denna typen av uppdateringar som en version av jantelagen. "Du ska fan inte besudla mitt flöde med uppdatering om hur duktig du är!" "Du ger mig bara dåligt samvete för att jag inte tränar lika mycket, lika ofta, lika snabbt, lika tungt, sluta med det!" När jag kom igång med min motion var jag stolt och jag erkänner villigt att jag vill skryta om det. Jag ville visa världen vad jag kunde, vad jag hade presterat. Då existerade inte den här motrörelsen, då fick man bara glada tillrop, uppmuntrande kommentarer och beröm. Vi blev några stycken som fick någon sorts rutin att i positiva ordalag peppa varandra via dessa inlägg, antingen med faktiska kommentarer eller bara med ett like eller en favoritmarkering. Och för var sådan blev man glad, lite varm, lite bekräftad. Det jag gjort VAR bra, det VAR en prestation och jag HADE varit duktig som gett mig ut. Jag fick den respons jag önskade av de som förstod vad jag var ute efter.

Jag kan hålla med om att det finns en baksida. Jag kan själv stå i målfållan och skaka på huvudet åt de som springer milen på 30 minuter och med lätt ironisk ton säga saker som att "De ska ju ha stryk". Jag släpar mig runt på över timmen och jag ser uppdateringar från folk som låter hälsa att de är ganska missnöjda med tider över 50 minuter, det är lätt att reagera på dem, jag inser det, jag gör det själv ibland. Men så stannar jag upp och tänker efter. För de allra flesta av oss som tränar är det ju inte en tävling. Det är inte intressant vad de andra presterar, det är vad du själv gör i förhållande till din förmåga och dina mål som är viktigt. Alla har olika förutsättningar och för den ene är 5:10/km samma prestation och ansträngning som 6:05 är för mig. Kan vi då verkligen inte unna oss att glädjas åt våra medmänniskor och ge dem det stöd och den bekräftelse som de är ute efter? Kostar det så mycket? Tror du verkligen att bilden på träningsskorna, skärmdumpen från träningsappen och den arrangerade instafiltrerade stilleben med medaljen och pilsnern läggs ut för att du ska må dåligt? Kan det inte helt enkelt vara så att din kompis bara vill ha lite beröm? Jag menar, vem vill inte det?