Det går fort i hockey.

När jag stängde av köksfläkten blev det tyst och kallt. Den hade stått på sedan jag ställde maten i ugnen, men fråga mig inte varför, den gör nämligen ingen nytta, oavsett hastighet. Maten blev god, men Lützendimman la sig över hela lägenheten och när den började sticka i ögonen i vardagsrummet öppnade jag två dörrar till balkongen för att hjälpa fläkten på traven. Nu sitter jag här, mätt men med kalla fotsulor. Köket är fullt av disk och det är förhållandevis stökigt för att vara mig. Jag brukar hålla bättre ordning, men det det har helt enkelt varit för mycket på sista tiden. Jobbet har varit översvämmat av uppgifter, folk har inte gjort det de ska, man har fått rycka in på många olika plan och det har växlat mellan frustration, tillfredsställelse och otillräcklighet. Det har blivit sena kvällar och när jag har kommit hem har jag faktiskt inte orkat med något. Jag har suttit massor och fått dåligt samvete för det så därför var det extra skönt att jag idag faktiskt kom ut och sprang. Första gången på jag vet inte hur länge. Ambitionen har funnits där, flera har varit de morgnar när jag bestämt mig när jag gått till jobbet att "i eftermiddag, då jävlar" men så har man kommit hem, trött, hungrig och besviken och så har det blivit tv och film istället. Idag blev det dock av. Skönt.

Fredagen 9/11 hade jag möte med chefen. Jag hade åkt via Stockholm och några kundbesök hem redan på onsdagen och var glad att jag fått korn på honom. Jag ville stämma av hur han tyckte det hör första året hade gått, om han hade några planer eller idéer för 2013 samt givetvis om min insats skulle komma att visa sig i nästa års lönekuvert. Jag ska vara ärlig, resandet blir tuffare med tiden. Inte mentalt, inte så att jag blir trött på att resa, jag gör en rutin av det, går dit jag brukar, läser böcker på planet, lyssnar på podradio under transfer med mera, men det är något annat som gör att det sliter på en. Man blir liksom lite avhyvlad. Inga pengar i världen kan påverka det, men om man till exempel kunde få lite mer semester så skulle det ge chans till återhämtning. Och kom igen nu, vem vill inte ha mer betalt vid varje lönerevision?

Mötet gick bra, han var nöjd och vi småpratade lite och kom fram till att jag fortsätter. Vi sätter inget slutdatum utan vi rullar på. Jag verkade helt enkelt ha levt upp till förväntningarna. När det kom till mina önskemål om villkor inför nästa år så gick vi igenom dem och han skulle fundera och återkomma. Allt väl så långt. Förra veckan var han nere i Polen och hälsade på (tror det är tredje gången han varit nere sedan jag började). Han kollade läget i största allmänhet och verkade var tillfreds med vad han såg. På torsdagen åkte han hem. Och det blev ny vecka.

Idag kom ett besked klockan 15. Min chef slutar på bolaget av personliga skäl. Han går hem direkt. Punkt slut. Där ser man. Oj då. Nuvarande koncernchef tar över hans ansvar (så länge kan man anta). Ingenting i våra kontakter, i vårt möte, har antytt detta. Det kom rakt ifrån ingenstans på ett sätt som ju får en att fundera lite vad de personliga skälen är. Jag lär aldrig få veta det och det spelar kanske ingen roll, men jösses vad fort det går ibland. Och här står jag nu. Vem är min chef nu? Koncernchefen? Tror inte det. Vem då i så fall? Ingen aning, jag får undersöka och sondera. Men vem det än är så funderar man ju: hur ser hen på mitt jobb? Tycker hen att jag behövs och att jag gjort tillräckligt bra ifrån mig? Är hen beredd att ta en villkorsdiskussion direkt det första hen gör? Och nu går det undan, om några veckor är det jul och sen är det nytt år. Vad gör jag då och till vilka villkor? Säga vad man vill, men långtråkigt har jag det inte.

Helgen mellan dessa spännande veckor spenderades lyckligtvis med familj och vänner. Fika hos brorsan, gåsmiddag hos våra härliga vänner i Alingsås och en hel del tid vid datorn, det skulle ansökas om visum till Indien. Jodå, vi ska till Indien, vi drar 29/1. Lita på att jag kommer blogga från den resan. Jag tror det var skönt att få rejält med vardag på helgen. Jag landade ordentligt och det gjorde att jag stod med båda fötterna på jorden när detta nu kom.nu får vi se tiden an och förutsätta att det här blir bra. På fredag åker jag till Luleå och hälsar på grabben, då kommer bara han finnas, inget jobb, ingen chef, inga villkor. Det gäller att skilja på vad som är viktigt och vad som är viktigare. Och vad som är viktigast just nu.