Den Svarta Hingsten & Jag

För snart ett år sedan fyllde jag 45. (Jag vet, man kan inte tro det) Jag väntade mig inget stort, jag slutade egentligen att uppmärksamma dessa dagar i större utsträckning efter att jag fyllt 40. Det finns massor av barn runt om i familjen att fira istället, så jag har helt enkelt bara låtit dagarna passera. Döm då om min förvåning när min familj förärar mig en present från Live It, en sådan där firma som sysslar med "upplevelser" att ge bort. Lite skraj blev jag, då jag varit väldigt tydlig med att en present i form av fallskärmshopp eller bungy jump är bortkastade pengar då jag aldrig skulle nyttja något sådant. Jag behövde dock aldrig vara orolig. Det jag fick var en testkörning av en sportbil! "Bara" åtta km men just att de tänkt på detta, att de överraskade mig så med presenten var överväldigande på många sätt.

Det första jag skulle ta ställning till var om jag ville köra Ferrari 430 eller Lamborghini Gallardo. Lambon lockar med sin råhet och det faktum att den nog är lite mer exklusiv och sällsynt, men jag insåg snart att jag inte kunde ha haft chansen att köra en Ferrari och inte tagit den. Återstod att boka tid. Jag fyller ju på hösten men jag ville köra på våren/sommaren. Hellre en solig dag i maj än gråmulet Göteborgsväder i oktober. Jag satte upp mig på kö och inväntade tider. Till en början kom bara tider under påskveckan, och då skulle ju jag och Helmut till Skottland så det funkade ju inte. Till slut började sommartider dyka upp och efter lite planerande bestämde jag mig för 3 augusti klockan 10:45. Nu var det bara att vänta...

Vi tillbringade den veckan i Torekov och lämnade Skåne och svärföräldrarna tidigt på fredag morgon. När vi svängde av motorvägen i Landvetter kom vi inte långt förrän vi mötte Gallardon som ett sorts tecken att vi var på rätt väg. Pulsen gick upp lite när jag insåg att det var nära nu. Vi svängde in på parkeringen och ställde oss och väntade tillsammans med några andra lika lyckligt lottade som jag. Efter en stund kom den röda skönheten inglidande mot oss...

Med en gång konstaterade jag att det inte var 430 jag skulle få köra. Jag är ingen mästare på bilmodeller så jag visste ju inte om det jag såg framför mig var ett upp- eller nerköp, men någonstans kunde det kvitta. Det var en Ferrari, det var viktigast. Ett par entusiastiska herrar var före mig i kön (bara herrar, inga damer) men sen var det min tur. Jag gav min telefon till sonen att dokumentera och ni ser bilder och filmer här nedan. Oturligt nog tog minnet slut i den precis innan jag skulle köra iväg, men Manfred var snabb i tanken och förevigade såväl avfärd som återkomst med sin mobil.

Väl i bilen fick jag en snabb instruktion. Växelpaddlar bakom ratten, men vi skulle köra med automatlåda. Blinkers som knappar på ratten, tryck en gång för att sätta på, en gång till för att stänga av. Den är lite bredare än vad du är van vid, så håll ut från kanten. Ingen acceleration på småvägarna, och ta det försiktigt när vi börjar, smyg iväg. Jag kunde givetvis inte låta bli att trycka på gasen när vi stod i neutralläge och att höra alla 570 hästar frusta och mullra bakom ryggen på mig var något alldeles speciellt, det måste jag erkänna. Växel i, lätt [darrande] fot på gasen och så var vi iväg. Jösses. Vilken bil. Så lättkörd, så följsam, så italiensk, så... Ferrari.

"Som du märker kör du den nya 458:an!" säger kompisen bredvid. Jag hade sett emblemet på instrumentbrädan så det förstod jag. "Ja, jag såg att det inte var 430 som det stod på hemsidan", svarade jag. "Precis, du kan dina grejer, hör jag". Jag sa inget, lät honom tro det. Jag frågade istället "Hur mycket pengar sitter jag i?" "Mycket", blev svaret, följt av "2,7". Foten darrade inte mindre av det kan jag säga. Lätt gaspådrag på motorvägspåfarten, hästarna ivriga i baksätet. Inom kort (läs jättekort) var jag över hastighetsgränsen och jag frågade om någon förare någonsin höll gränserna. "Tja, du är ju redan över, men om det går för fort säger jag till" svarade instruktören lugnt. Då så. Ett lätt tryck på gaspedalen, ett orgasmiskt VRÅL bakom nacken och vi var uppe i 150. Dra. Åt. Helvete. Ingen känsla kan jämföras med detta. Jag ville köra vidare mot Borås, men fick order att svänga av vid nästa avfart, den mot Landvetter. Ner i hastighet igen, runt avfart/påfart och västerut igen på motorvägen. Jag lägger mig i vänsterfil direkt, bakom en V70 som håller på och kör om andra bilar. Det går i ca 100-110. Jag avvaktar. Plötsligt blir Volvon tydligt varse om mig och går in mellan de bilar han håller på att köra om. Jag tar chansen och trampar på gasen igen. Herre. Jävvlar. Nu ackompanjeras tordönet med en distinkt men mjuk och välriktad spark i ryggen samtidigt som bilen skjuter iväg och i ett huj är i 150 igen. Min instruktör säger lite fint "Det räcker där" och jag släpper upp en darrande högerfot och går in i högerfil för att köra tillbaka till parkeringen. Direkt därefter kör V70:n om med storögda barn med mobiler i högsta hugg i bilen. "Pappa, kör om Ferrarin!!!" Man kan gissa hur det lät i den bilen.

Självklart ville jag inte att detta skulle ta slut, men underbart är kort, eller hur. Vi småpratade om min snälla familj som gett mig detta, att jag jobbade inom tryckeri och kunde hjälpa till med deras trycksaker om det behövdes och innan jag parkerade fick jag ett erbjudande om att komma till Stockholm för att under en halvdag köra åtta olika supersportbilar på landsväg inklusive höghastighetstest på flygfält. Klart man blev lite sugen efter det här. När jag motvilligt var tvungen att lämna min nyvunne röde vän var det med ett stort flin på läpparna som syns tydligt på Manfreds film. Tack snälla ni för denna present, den var helt perfekt!