Inlägg

Visar inlägg med etiketten Social stress

Oj vad jag är duktig. Visst är jag?

Bild
Igår sprang jag Jubileumsloppet i Göteborg . Det var tredje gången det anordnades, men första gången jag sprang. Det ska anordnas årligen till 2021 då Göteborg fyller en massa år, därav namnet. Jag var ganska otränad, fick gå i den värsta uppförsbacken, men jag lunkade runt tillsammans med Lotti som sprang sin första mil sedan hon blev ordinerad vila på grund av hälsporre för nästan ett år sedan. Som sig bör delade jag tweets och bilder såväl under förberedelserna som före och efter loppet. Man är ju stolt liksom, vill visa vad man gjort, lika gärna som man vill visa sin nybyggda altan eller sin goda latte på innestället i Bryssel. På senare tid har jag börjat se, framför allt på Twitter, inlägg som i lätt hånande ton låter hälsa att bland det värsta man kan dela med sig av på sociala medier just nu är uppdateringar om sin träning. Det kan vara i stil med att "Vet du vad, jag lovar att det går att vara på gymmet utan att berätta om det efteråt" eller "Viktigaste t...

Det faller små bitar...

Små små små. Bitar. Faller från mig. Det tär på fogarna. Det tar på limningen. Det sega virket förefaller sprött. Den fasta övertygelsen tunnas ut i kanterna. Mycket. Allting verkar nu hända på en och samma gång och det är inte utan att man får kämpa för att hålla pusselklossarna på plats. Det går nog att få ner den fyrkantiga i det runda hålet om man bara ger sig fan på det. Förhoppningsvis är detta inlägg en del av processen. Tror inte jag publicerar det ens.

Om att jaga sig själv

Bild
Pulsmätning, teknik och mobilappar hade tveklöst en stor del i att jag kom igång med joggning som motionsform. Att mäta, föra bok, planera - inte nödvändigtvis för att senare analysera och jämföra i efterhand - blev både inspirerande och sporrande. Nu, några år senare, är jag inte längre så säker. Nackdelen med allt mätande är att jag hela tiden kontrolleras. Löprundan blir en checkpoint och något som ska granskas under lupp efteråt istället för att bara vara sin egen. Planer som sätts upp efter specifika målprogram blir en börda som leder till misslyckande om de inte följs. Så ska det väl inte vara? Ska inte träningen leda till glädje och endorfiner? Min fru, som sprungit bra mycket mer än jag och som är betydligt snabbare, springer i stort sett helt tekniklöst. Hon ger sig ut på en runda, längden får humör och väder avgöra. Eventuellt förlänger hon om det känns bra just den dagen eller så håller hon koll på sitt fullt normala armbandsur och när hon sprungit typ en timma är hon ...

115 kilo besviken tüskättling

Så sitter jag här. Igen. Ta skydd, det här blir ännu ett självömkande inlägg om träning och mina tillkortakommanden i ämnet. Teknik i form av appar, pulsmätare och gps var tveklöst det som fick mig att komma igång för några år sedan. Något som också hjälpte till var de olika former av träningsprogram som lätt blev tillgängliga, såväl med som utan live-coachning under träningen. Det kunde handla om att komma igång, att hålla formen, att bränna fett eller att målmedvetet träna inför ett specifikt event. Jag har gjort alla och det har varit en hjälp för mig, gett mig ett schema, en struktur att förhålla mig till. Målet har inte varit så viktigt, i alla fall inte när jag började. Eller rättare sagt, inte vad jag fattade själv. Jag tror inte jag fullföljt något program. Jag har aldrig kommit i mål. Jag har inte orkat, jag har blivit sjuk, något annat har kommit emellan eller jag har helt enkelt tröttnat på skiten. I stort sett var gång har det skett när programmet växlat upp lite, gått ...

Arg

Bild
Jag blir arg ibland. Väldigt arg. En gång blev jag så arg så jag slog sönder en dörr hemma. En annan gång drämde jag en stol i golvet så den fick kasseras. Jag har blivit arg och gett mig ut i bilen och bara kört omkring i ilska. Jag har blivit så arg så jag åkte hemifrån och sov över på hotell istället för hemma. Jag kan bli jättearg. Vad har jag blivit arg på? Jag vet inte. Eller ja, det vet jag väl, just då. Frågan är väl kanske snarare varför jag blivit arg. Så arg. Vad har fört mig till en punkt så långt så att jag känner att det enda jag kan göra just nu är att med all kraft drämma min knutna näve rakt i en dörr så att den spricker? Den frågan är betydligt svårare att svara på och jag avser inte att finna något med detta inlägg heller. Mer en sorts resonemang kring ilskan. Vad är det som gör att jag (man/en/hen) hänfaller till ilska? Vad driver denna instinkt? Det är ju väldigt, väldigt sällan (för att inte säga näst intill aldrig) som den i längden för ett önskat resultat m...

Socialt trauma

Ni minns mitt inlägg med hot om att lämna sociala media? Det var inte bara tomt. Jag har tagit bort en hel del konton och rensat bland följare på såväl insta som Twitter. Jag hade nog velat kapa dem också, ärligt, men det finns trots allt orsaker att hänga kvar i alla fall i utkanten. Jag har vänner där. Goda vänner. Bästa vänner. Jag behöver inte vara kvar för att hålla kontakten, men det ger en bild av deras läge och fler än en gång har man kunnat fånga upp saker som ramlat. Det där fungerar åt båda håll. Men det viktiga är att kontakt hålls och underhålls med dessa personer via andra kanaler. Mail, telefon, lunch. När det verkligen gäller tar vi ett steg närmare varandra.  De fungerar också även för mig som en ventil. Det har ni nog märkt. Jag vräker ur mig icke pk åsikter. Jag skriver ner obegriplig prosa. Jag berättar anekdoter, mer eller mindre ointressanta. Jag får i te mycket respons, trots inbjudan ibland, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte då och då är tr...

Valet 2014 (Hur blir fan när han blir gammal?)

Bild
En mycket god vän frågade mig häromdagen "Kan du inte ibland sakna att vara politisk vänster?" Mitt svar kom utan betänketid: "Jo, absolut" En märklig konversation, kan tyckas, men för oss båda var det fullt naturligt att tycka så. Vi går nu in i ett valår och jag märker tydligt hur jag börjar se på frågor och idéer med lite mer politiska ögon. Mitt liv är annorlunda nu än på många år tidigare och det kommer förändras än mer, är det därför tid för mig att rikta om min politiska kompass? Låt mig försöka förklara vad jag menar; 1985 gick jag för första gången till vallokalen. Jag var några veckor från att fylla 19 år och valet var busenkelt för mig. Jag tog på mig min palestinasjal och gick med bestämda steg till Altorpskolans aula i Herrljunga och gav min röst, i alla tre valen, till VPK och Lars Werner. Jag hade ingen aning om vad jag gjorde. Jag säger inte nu i efterhand att jag gjorde fel eller rätt, men jag hade ingen aning om vad jag gjorde. Jag hade sedan ...

Ron Fucking Swanson. Minus stek och Bridge Over River Kwai

Jag anser mig nog vara hyfsat tolerant. Visst, höj på ögonbrynen och le bakom min rygg, men jag accepterar mycket så länge det inte är dumheter, idioti eller nonchalans. Ändå sitter jag här och dricker Lagavulin 16 istället för att äta middag denna varma kväll i Italien. Om du har valt att arbeta med service, då ska du veta vad service är, då ska du känna din kund, ta reda på vad denne vill ha och sedan leverera minst det. Minst. Läs det igen. Minst vad kunden förväntar sig. Om två av oss beställer Antipasti så är det helt rätt att servera det för sig. Jättebra att det är så gott också. När det sedan är dags för Primi Piatti så kan det vara ok att två av gästerna får sina lite före. Är eran specialitet fisk och skaldjur ska det ju vara så färskt som möjligt. Vad som inte är ok är att den ene av gästerna som är kvar får sin mat när de andra två nästan hunnit äta upp. Vad som DEFINITIVT inte är ok är att den kvarvarande gästen inte, trots påpekande, fått sin mat när alla de tre övrig...

[mute] på kvitter

Bild
Igår bestämde jag mig för att ta en Twitterpaus. Under juni/juli/augusti låter jag den lilla blåa fågeln vila från #resandeidioter, #inattjagdrömde, #becauseimworthit, #fail och andra rants. Tanken kom bara för mig igår och då jag kände igen den från när jag i december 2011 lämnade Facebook kändes det rätt och riktigt. Jag har inte gått lika långt den här gången, mitt konto är kvar och automatiska tweets om nya blogginlägg, statistik med mera kommer ramla in där fortfarande, men jag kommer inte läsa inlägg, DM eller mentions förrän som tidigast när sommaren är över. Varför? Det är inte helt lätt att svara på, men jag tror det hela grundar sig i ambivalensen kring oron att a) missa något, från såväl officiella kanaler som privata, och b) det faktum att jag är orolig att missa något indikerar att det liksom gått för långt, att kollandet av flödet tenderar att bli tvångsmässigt. Och det, mina vänner, är inte bra. Så utifrån denna lite märkligt känsla gick jag in i mig själv och funder...