Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

Så sitter jag här. Igen. Ta skydd, det här blir ännu ett självömkande inlägg om träning och mina tillkortakommanden i ämnet. Teknik i form av appar, pulsmätare och gps var tveklöst det som fick mig att komma igång för några år sedan. Något som också hjälpte till var de olika former av träningsprogram som lätt blev tillgängliga, såväl med som utan live-coachning under träningen. Det kunde handla om att komma igång, att hålla formen, att bränna fett eller att målmedvetet träna inför ett specifikt event. Jag har gjort alla och det har varit en hjälp för mig, gett mig ett schema, en struktur att förhålla mig till. Målet har inte varit så viktigt, i alla fall inte när jag började. Eller rättare sagt, inte vad jag fattade själv. Jag tror inte jag fullföljt något program. Jag har aldrig kommit i mål. Jag har inte orkat, jag har blivit sjuk, något annat har kommit emellan eller jag har helt enkelt tröttnat på skiten. I stort sett var gång har det skett när programmet växlat upp lite, gått ...

Då och då får ju tv för sig att de ska visa James Bond under en bestämd tidsperiod. Tyvärr är det som regel reklamkanaler och vem orkar se film på en sådan nu för tiden? Inte jag, det kan jag säga. Sedan jag började med dvd har JB alltid stått i hyllan, till början i R1-utgåvor som var bättre än de som gick att få tag på i Sverige, senare samlingsbox med det dittills utgivna. Märkligt nog har filmerna blivit stående i hyllan, osedda och oöppnade. Jag har ju sett dem förut och när man väl kände för det valde man ett säkert kort. Visst fanns tanken att allt skulle ses någon gång, men ni vet, tiden går och rätt som det är kommer en ny film och... Jag lyssnar på filmtidningen Empires podcast och i samband med att Skyfall skulle komma ut på dvd/bd hade ett par av reportrarna satt sig ner och sett alla tidigare filmer i ett sträck. Non-stop. Det var inget de rekommenderade någon annan att göra, men jag är ju lite knäpp, så jag lockades ändå av tanken. Vi har gjort liknande grejer här hemma...

Arbete Året började ju spännande. I slutet av 2012 blev det förändringar i ledningen på Elanders som jag jobbade på då och det kom väldigt tydliga signaler kring att min tjänst skulle förändras. Inte bara tjänsten, framför allt villkoren skulle försämras. Jag var väldigt tydlig med att jag hade för avsikt att inte stillasittande godta det och kanske var det detta som avgjorde och ledde till att jag blev kallad till ett möte i februari där jag inte som jag trodde fick diskutera min tjänst, utan helt enkelt blev meddelad att min tjänst nu skulle upphöra. 8/3 hade vi förhandlingar med Ledarna och det som facket dittills sagt skulle bli sex månaders uppsägning blev bara en eftersom mitt lata ombud inte hade brytt sig om att kolla alla uppgifter jag i god ordning och tid skickat honom. Förhandlingen och dess utfall var korrekt, men jag hade invaggats i en falsk trygghet som var lite nedslående. En vecka senare hade jag packat ihop all tillhörigheter och åkt hem till Sverige igen. Arbetslös...

Jag blir arg ibland. Väldigt arg. En gång blev jag så arg så jag slog sönder en dörr hemma. En annan gång drämde jag en stol i golvet så den fick kasseras. Jag har blivit arg och gett mig ut i bilen och bara kört omkring i ilska. Jag har blivit så arg så jag åkte hemifrån och sov över på hotell istället för hemma. Jag kan bli jättearg. Vad har jag blivit arg på? Jag vet inte. Eller ja, det vet jag väl, just då. Frågan är väl kanske snarare varför jag blivit arg. Så arg. Vad har fört mig till en punkt så långt så att jag känner att det enda jag kan göra just nu är att med all kraft drämma min knutna näve rakt i en dörr så att den spricker? Den frågan är betydligt svårare att svara på och jag avser inte att finna något med detta inlägg heller. Mer en sorts resonemang kring ilskan. Vad är det som gör att jag (man/en/hen) hänfaller till ilska? Vad driver denna instinkt? Det är ju väldigt, väldigt sällan (för att inte säga näst intill aldrig) som den i längden för ett önskat resultat m...

Med facit i hand var nog träningsuppehållet jag fick för mig att göra 18-25/11 riktigt jävla dumt. Man tycker ju att jag borde känna mig själv bättre. Men icke. Före uppehållet hade jag hållit igång ordentligt, med ordentlig tyngd med början i september. Jag sprang mellan 3 och 7 mil i veckan, 4-5 löppass och med jämna mellanrum styrketräning och/eller simning ovanpå detta. Och det gick bra! Jag hade inte ont, jag resonerade inte med mig själv, jag bara gjorde det. Det flöt på och jag var duktig. Men så kom den där måndagen 18/11. Dagen innan hade jag sprungit 22,5 km, längsta sträckan hittills och jag var ganska urlakad. Jag tillät mig själv återhämtning och tänkte gå på det igen på tisdagen. Men när tisdagen kom fanns inte viljan där. Ingen gnista, inget sug... Jag fattade inte. Så jag konsulterade folk i min närhet och alla tyckte att jag inte skulle underskatta ett uppehåll i träningen. "Det mår kroppen bra av och du kommer komma tillbaka extra taggad." Det fanns gott om ...

I tvärsnittet finner man trots allt en trygghet. Där jämnas det elaka ut, där rätas de vassaste av armbågar till rakare ryggar. Där andas vi lite djupare, något renare.  En styrka står att finna, olik den du känner.  I det osäkra skymningsljuset finns en lockelse, ett löfte om belöning. Låt inte valören förblinda.  Du ser. Du tror. Du vet.  Du kan.  Du vill. 

Kör långsamt Kör mörkt Kör tyst Tjattret är öronbedövande Kör höger istället Bromsar, mörkar Ropar på ett eko, jagar Planerar, agerar, levererar Hjälper stort, stjälper litet Tar sikte Håller andan Ut

Livet är inte rättvist. Är vi överens om det? Somliga sliter som djur utan utdelning, andra får full pott utan att lyfta på arslet. De flesta av oss lullar omkring någonstans mittemellan dessa tillstånd, men då och då halkar vi över på endera ytterligheten av denna skala och blir varse; livet är fan inte rättvist. I slutet av augusti i år blev jag lite trött. Om ni följt med här vet ni att jag över sommaren och efter en läkarundersökning bestämde mig för att (igen) försöka ta tag i min något för höga vikt. Jag hade ingen brådska, men det behövde justeras. Som så många andra provade jag 5:2, och jag på några veckor tappade jag 3-4 kilo, men så var det några veckor med resor, unnande och annat och plötsligt var jag tillbaka där jag startade, trots duktigt fastande. 26 augusti klev jag upp på vågen och tröttnade med en suck. Jag var tillbaka på samma läge som före sommaren och lite till. Jag gjorde mig inga illusioner, jag hade inte trott att jag rasat, men va fan... Jag var på väg mot ...

Ibland hänger jag upp mig på småsaker, det vet alla i min närhet och även jag själv. Det bor en liten princippolis i mig, jag erkänner det. Kanske är det för att jag tycker att saker kan göras antingen rätt eller fel, att pragmatismen är den kyrka jag känner mig mest hemma i, men inte sällan handlar det om sunt förnuft och att behandla de du faktisk är satt att serva på ett sätt som de förtjänar. Jag jobbar ju med kunder dagligen, kunder som betalar för våra produkter och våra tjänster och förväntar sig service och resultat utifrån vad de beställer och vad vi lovar. Det är inte konstigare än så, egentligen. Ibland får jag frågan vad som är den viktigaste framgångsfaktorn i relationen till kund och mitt första svar på det är alltid att veta sin plats hos kunden. Hur viktig är du för kunden? Att ha koll på det och vara ödmjuk inför din position i er relation bäddar för framgångar. Fattar du inte hur viktig du är eller om du tror att du är viktigare än du är lär du få det mycket svårt i d...

Ni minns mitt inlägg med hot om att lämna sociala media? Det var inte bara tomt. Jag har tagit bort en hel del konton och rensat bland följare på såväl insta som Twitter. Jag hade nog velat kapa dem också, ärligt, men det finns trots allt orsaker att hänga kvar i alla fall i utkanten. Jag har vänner där. Goda vänner. Bästa vänner. Jag behöver inte vara kvar för att hålla kontakten, men det ger en bild av deras läge och fler än en gång har man kunnat fånga upp saker som ramlat. Det där fungerar åt båda håll. Men det viktiga är att kontakt hålls och underhålls med dessa personer via andra kanaler. Mail, telefon, lunch. När det verkligen gäller tar vi ett steg närmare varandra.  De fungerar också även för mig som en ventil. Det har ni nog märkt. Jag vräker ur mig icke pk åsikter. Jag skriver ner obegriplig prosa. Jag berättar anekdoter, mer eller mindre ointressanta. Jag får i te mycket respons, trots inbjudan ibland, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte då och då är tr...

För tidig. Ensam.  Ser över axeln över det som varit. Normaltid ger inte ljus nog över det som kommer.  Besviket nöjd.  Triumfatoriskt skamsen.  Svedda bröstvårtor. Ateist.  Svullna kvitton. Trekanter.  Sexuell reptil.  Tvärvänd. 

Under en kort period av mina pojkår spelade jag fotboll i IK Frisco , ett landsortslag med säte på Katebo, strax utanför Remmene. Jag kan inte minnas att jag suktade efter att få spela, jag var inte en idrottande kille. De i min klass och annan närhet som spelade boll gjorde det i HSK , men vi spelade i Frisco. Jag tror det var något med att farsan hade en kollega eller någon Korpen-polare som var tränare där. Eller nåt. Spela roll. Jag har fem väldigt tydliga minnen från denna tid: 1. Mitt enda mål jag gjorde gjorde jag på HSK. I ett sorts derby får man väl kalla det. Känslan var obeskrivlig. 2. En tackling jag gjorde på en motspelare genom att jag sprang bredvid honom och med all kraft körde min armbåge i sidan på honom. 3. En bakåtpassning jag gjorde in mot mitten framför eget mål. 4. Ett inkast jag lämnade över till en medspelare, men jag kastade bollen över huvudet till honom. Han tog emot den och motståndarlaget fick frispark. Hands, liksom. 5. Sekunderna före avspark av a...

Jag tror det får vara bra nu. Jag tror jag har fått nog av sociala media, bloggande, insta, vine, g+, tumblr, storify, goodreads och allt annat. Det tar på tok för jävla mycket tid och ger i förhållande alldeles för lite tillbaka.  Jag känner kollektivt för detta på samma sätt som jag kände när jag lämnade FB.  Så blir det tyst vet ni. 

I söndags var jag och min hustru ute och sprang en runda på 10 km. Härligt soligt höstväder, klar luft, sprakande färger, friska andetag. Vid ett par tillfällen under rundan sprang vi på sträckor som enklast kan betecknas som landsväg, dvs möjligheten/risken att beblanda sig med motorburna fordon var uppenbar. Föga förvånande blev så också fallet, givetvis. Vi, som de väluppfostrade gångtrafikanter vi är, sprang på vänster sida, på rad istället för i bredd, i färgglada kläder och reflexväst i signalfärg. Vid första tillfället la jag märke till en lustig sak; den första bilen vi mötte tog rejält med utrymme till oss, låg mer eller mindre helt på motsatta körbanan. Nästa bil rörde sig inte en millimeter från sin linje utan körde otäckt nära oss där vi sprang. Ingen av dem hade mötande trafik. Detta fick mig att fundera lite och att påbörja ett enkelt, helt ovetenskapligt, och fånigt experiment. Jag iakttog alla bilar vi mötte under vår runda, la märke till om det var en kvinna eller m...

En mycket god vän frågade mig häromdagen "Kan du inte ibland sakna att vara politisk vänster?" Mitt svar kom utan betänketid: "Jo, absolut" En märklig konversation, kan tyckas, men för oss båda var det fullt naturligt att tycka så. Vi går nu in i ett valår och jag märker tydligt hur jag börjar se på frågor och idéer med lite mer politiska ögon. Mitt liv är annorlunda nu än på många år tidigare och det kommer förändras än mer, är det därför tid för mig att rikta om min politiska kompass? Låt mig försöka förklara vad jag menar; 1985 gick jag för första gången till vallokalen. Jag var några veckor från att fylla 19 år och valet var busenkelt för mig. Jag tog på mig min palestinasjal och gick med bestämda steg till Altorpskolans aula i Herrljunga och gav min röst, i alla tre valen, till VPK och Lars Werner. Jag hade ingen aning om vad jag gjorde. Jag säger inte nu i efterhand att jag gjorde fel eller rätt, men jag hade ingen aning om vad jag gjorde. Jag hade sedan ...