Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

I tvärsnittet finner man trots allt en trygghet. Där jämnas det elaka ut, där rätas de vassaste av armbågar till rakare ryggar. Där andas vi lite djupare, något renare.  En styrka står att finna, olik den du känner.  I det osäkra skymningsljuset finns en lockelse, ett löfte om belöning. Låt inte valören förblinda.  Du ser. Du tror. Du vet.  Du kan.  Du vill. 

Kör långsamt Kör mörkt Kör tyst Tjattret är öronbedövande Kör höger istället Bromsar, mörkar Ropar på ett eko, jagar Planerar, agerar, levererar Hjälper stort, stjälper litet Tar sikte Håller andan Ut

Livet är inte rättvist. Är vi överens om det? Somliga sliter som djur utan utdelning, andra får full pott utan att lyfta på arslet. De flesta av oss lullar omkring någonstans mittemellan dessa tillstånd, men då och då halkar vi över på endera ytterligheten av denna skala och blir varse; livet är fan inte rättvist. I slutet av augusti i år blev jag lite trött. Om ni följt med här vet ni att jag över sommaren och efter en läkarundersökning bestämde mig för att (igen) försöka ta tag i min något för höga vikt. Jag hade ingen brådska, men det behövde justeras. Som så många andra provade jag 5:2, och jag på några veckor tappade jag 3-4 kilo, men så var det några veckor med resor, unnande och annat och plötsligt var jag tillbaka där jag startade, trots duktigt fastande. 26 augusti klev jag upp på vågen och tröttnade med en suck. Jag var tillbaka på samma läge som före sommaren och lite till. Jag gjorde mig inga illusioner, jag hade inte trott att jag rasat, men va fan... Jag var på väg mot ...

Ibland hänger jag upp mig på småsaker, det vet alla i min närhet och även jag själv. Det bor en liten princippolis i mig, jag erkänner det. Kanske är det för att jag tycker att saker kan göras antingen rätt eller fel, att pragmatismen är den kyrka jag känner mig mest hemma i, men inte sällan handlar det om sunt förnuft och att behandla de du faktisk är satt att serva på ett sätt som de förtjänar. Jag jobbar ju med kunder dagligen, kunder som betalar för våra produkter och våra tjänster och förväntar sig service och resultat utifrån vad de beställer och vad vi lovar. Det är inte konstigare än så, egentligen. Ibland får jag frågan vad som är den viktigaste framgångsfaktorn i relationen till kund och mitt första svar på det är alltid att veta sin plats hos kunden. Hur viktig är du för kunden? Att ha koll på det och vara ödmjuk inför din position i er relation bäddar för framgångar. Fattar du inte hur viktig du är eller om du tror att du är viktigare än du är lär du få det mycket svårt i d...

Ni minns mitt inlägg med hot om att lämna sociala media? Det var inte bara tomt. Jag har tagit bort en hel del konton och rensat bland följare på såväl insta som Twitter. Jag hade nog velat kapa dem också, ärligt, men det finns trots allt orsaker att hänga kvar i alla fall i utkanten. Jag har vänner där. Goda vänner. Bästa vänner. Jag behöver inte vara kvar för att hålla kontakten, men det ger en bild av deras läge och fler än en gång har man kunnat fånga upp saker som ramlat. Det där fungerar åt båda håll. Men det viktiga är att kontakt hålls och underhålls med dessa personer via andra kanaler. Mail, telefon, lunch. När det verkligen gäller tar vi ett steg närmare varandra.  De fungerar också även för mig som en ventil. Det har ni nog märkt. Jag vräker ur mig icke pk åsikter. Jag skriver ner obegriplig prosa. Jag berättar anekdoter, mer eller mindre ointressanta. Jag får i te mycket respons, trots inbjudan ibland, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte då och då är tr...

För tidig. Ensam.  Ser över axeln över det som varit. Normaltid ger inte ljus nog över det som kommer.  Besviket nöjd.  Triumfatoriskt skamsen.  Svedda bröstvårtor. Ateist.  Svullna kvitton. Trekanter.  Sexuell reptil.  Tvärvänd. 

Under en kort period av mina pojkår spelade jag fotboll i IK Frisco , ett landsortslag med säte på Katebo, strax utanför Remmene. Jag kan inte minnas att jag suktade efter att få spela, jag var inte en idrottande kille. De i min klass och annan närhet som spelade boll gjorde det i HSK , men vi spelade i Frisco. Jag tror det var något med att farsan hade en kollega eller någon Korpen-polare som var tränare där. Eller nåt. Spela roll. Jag har fem väldigt tydliga minnen från denna tid: 1. Mitt enda mål jag gjorde gjorde jag på HSK. I ett sorts derby får man väl kalla det. Känslan var obeskrivlig. 2. En tackling jag gjorde på en motspelare genom att jag sprang bredvid honom och med all kraft körde min armbåge i sidan på honom. 3. En bakåtpassning jag gjorde in mot mitten framför eget mål. 4. Ett inkast jag lämnade över till en medspelare, men jag kastade bollen över huvudet till honom. Han tog emot den och motståndarlaget fick frispark. Hands, liksom. 5. Sekunderna före avspark av a...

Jag tror det får vara bra nu. Jag tror jag har fått nog av sociala media, bloggande, insta, vine, g+, tumblr, storify, goodreads och allt annat. Det tar på tok för jävla mycket tid och ger i förhållande alldeles för lite tillbaka.  Jag känner kollektivt för detta på samma sätt som jag kände när jag lämnade FB.  Så blir det tyst vet ni. 

I söndags var jag och min hustru ute och sprang en runda på 10 km. Härligt soligt höstväder, klar luft, sprakande färger, friska andetag. Vid ett par tillfällen under rundan sprang vi på sträckor som enklast kan betecknas som landsväg, dvs möjligheten/risken att beblanda sig med motorburna fordon var uppenbar. Föga förvånande blev så också fallet, givetvis. Vi, som de väluppfostrade gångtrafikanter vi är, sprang på vänster sida, på rad istället för i bredd, i färgglada kläder och reflexväst i signalfärg. Vid första tillfället la jag märke till en lustig sak; den första bilen vi mötte tog rejält med utrymme till oss, låg mer eller mindre helt på motsatta körbanan. Nästa bil rörde sig inte en millimeter från sin linje utan körde otäckt nära oss där vi sprang. Ingen av dem hade mötande trafik. Detta fick mig att fundera lite och att påbörja ett enkelt, helt ovetenskapligt, och fånigt experiment. Jag iakttog alla bilar vi mötte under vår runda, la märke till om det var en kvinna eller m...

En mycket god vän frågade mig häromdagen "Kan du inte ibland sakna att vara politisk vänster?" Mitt svar kom utan betänketid: "Jo, absolut" En märklig konversation, kan tyckas, men för oss båda var det fullt naturligt att tycka så. Vi går nu in i ett valår och jag märker tydligt hur jag börjar se på frågor och idéer med lite mer politiska ögon. Mitt liv är annorlunda nu än på många år tidigare och det kommer förändras än mer, är det därför tid för mig att rikta om min politiska kompass? Låt mig försöka förklara vad jag menar; 1985 gick jag för första gången till vallokalen. Jag var några veckor från att fylla 19 år och valet var busenkelt för mig. Jag tog på mig min palestinasjal och gick med bestämda steg till Altorpskolans aula i Herrljunga och gav min röst, i alla tre valen, till VPK och Lars Werner. Jag hade ingen aning om vad jag gjorde. Jag säger inte nu i efterhand att jag gjorde fel eller rätt, men jag hade ingen aning om vad jag gjorde. Jag hade sedan ...

Igår var jag på onsdagsstudion på Trollhättans Filmstudio. Kvällens film var " Den Gröna Cykeln " (Wadjda), av Haifaa Al-Mansour . Det handlar om Wadjda, en ung flicka i moderna Saudiarabien. Hon är som alla barn på väg in i tonåren, fnittrig och barnlik ena stunden, vuxen och eftertänksam nästa och rebellisk och beredd att strunta i alla konventioner in emellan de båda. Wadjda vill ha Converse istället för ballerinaskor, hon lyssnar på modern musik istället för traditionell och det där med huvudduk är mest i vägen. Samtidigt respekterar hon den värld hon lever i, en värld där pappan kommer och går som han vill hemma, där mamman pendlar tre timmar enkel väg två dagar eftersom det inte passar sig att hon arbetar tillsammans med män, där foton är förbjudna i skolan och där flickorna ska vara vaksamma så att männen utanför inte hör dem och absolut inte får se dem. Hon lever i detta och accepterar det, hon trippar varsamt mellan att vara respektfull mot sin far och den kvinnliga ...

Ledsen att det tog tid... Det blev en snabb dusch innan vi fick dra iväg för ölprovning och med tanke på min förmåga till eftersvett var det knappt lönt, men på lätt stela ben ramlade vi in på Golden Days vid 13. Nio glas stod uppställda och vi testade lika många öl, alla från Sverige. I stort sett bara nya bekantskaper och favoriterna fick nog bli Jämtlands Bärnsten och Mohawk. Även Oceanbryggeriets Västkust var något jag nog kommer prova igen. Därefter lullade vi mot Kungsgatan för att plocka upp dottern som jobbat extra i butiken. Det är något väldigt speciellt att som liksom tredje person stå och se sina barn klara av "vuxna" saker helt själv och med en självklarhet som bara den med kontroll kan visa. En lite märklig blandning av stolthet över vad de kan och sorg över att de inte behöver ens hjälp, i alla fall inte i denna miljö. Övergripande positivt dock, självklart.  Mötet med brorsan på restaurangen innan konserten blev lite spännande. Man kunde inte boka bord...

Så sitter jag på tåget mot Göteborg. 16,1 km i benen på 1:42, något jag är väldigt nöjd med. Visst har jag långt kvar tills de här långrundorna känns sköna hela tiden, för visst är det partier då det är tungt, tar emot, gör ont eller bara är tråkigt. Men jag vet att jag kan och det är en grymt skön känsla när man är klar. Om man betänker att det bara är fem kilometer till så har jag längden på Göteborgsvarvet så känns det inte som ett oöverstigligt hinder. Jag skippade jacka och väst, men sprang i vantar och mössa. Sista fem tog jag av vantarna, och väl framme kunde jag vrida ur mössan om jag velat, men jag var perfekt klädd. Ryggsäck gick bra, men jag borde nog tagit med mer att dricka. Det löser sig dock senare med tanke på att jag ska på ölprovning senare. (Jag vet, jag skojar bara) Gott att ta på torr tröja, jackan och överdragsbyxor när jag kom fram också. Jag tror dock att jag framöver ska ha en vilodag dagen innan långgrunda. De åtta km jag sprang igår sitter kvar lite idag....

Det är tyst denna morgon i huset. Endast den här tomten är vaken, de andra sover sött. Jag sitter ombytt och klar för en löprunda. 16 km, till tågstationen i Lödöse. För att springa i tid så att jag hinner med tåget fick jag äta frukost i tid för att inte hämmas av full magsäck. Det är bara några få plusgrader ute och jag funderar på om jag ska ta windbreakerjackan på mig eller om ull-t-shirt och långärmad funktionströja över det kommer räcka. Solen är på väg upp över trädtopparna och kommer troligen värma. Dessutom, jag kommer springa mig varm. Underställ skippar jag, jag är varmblodig och kommer bli varm om bena, långa löpartights får duga. Liten ryggsäck ska med. Banan, energibar, torr t-shirt och överdragsbyxor att ta på när jag kommer fram. Jag har marginal, så jag kan få stå och vänta någon kvart i tre plusgrader, inte bra att vara våt inpå kroppen då. Handskar ska jag ha till att börja med, kanske mössa också? Det är första gången jag springer med ryggsäck, lite orolig för skav ...

Vi har alla varit med om det. Usla leverantörer, handlare, försäljare som när det hettar till, när du behöver kontakta någon, när du behöver hjälp, när de ska ställa upp helt enkelt inte levererar längre. Antingen slår de ifrån sig och hänvisar till någon paragraf i avtal eller policy som de kan luta sig tillbaka mot med armarna i kors eller så får du helt enkelt inte tag i dem hur du än försöker. Vi är generellt sett ganska glada i att berätta det här, i fikarum, på twitter, via facebook. Låt mig därför balansera det hela lite kort med två historier som antyder att det faktiskt finns entreprenörer som bryr sig och som vet vad som behövs. Skäggfadäsen Jag var hos barberaren. Jag blev inte nöjd . Jag funderade ett tag och till slut kontaktade jag barberaren i fråga. Man är ju lite fånig där, jag menar, hen som gjorde jobbet kan ju ha haft en dålig dag, jag kan ha varit otydlig och så vidare. Jag landade dock i att han som driver verksamheten behöver veta om kunderna inte är nöjda, ...

Två helger i rad nu har jag sprungit motionslopp. iForm-loppet och Kretsloppet. Det förra fem kilometer, det senare tio. iForm var kämpigt och jag flåsade i mål på 31:41, Kretsloppet kändes mycket bättre, 1:05:01. Knepigt, eller hur? Jag var ju snabbare per km helgen innan ändå kändes just det som en sämre prestation. Tro mig, det var mycket trevligare att som efter Kretsloppet känna sig nöjd. I förberedelserna inför 17 maj 2014 har jag börjat gå på Löparkvällar . I tisdags var det fartlek och vi tog i så mycket vi kunde. Gruppen delades upp i en lite snabbare och en långsammare och vi kan väl lugnt säga att jag var långsammast i den långsamma. När träningen var över och vi satt och pustade och käkade banan blev det som alltid snack om träning, löpning och lopp. En tunn liten speta till tjej (som var bland de fyra snabbaste i vår långsamma grupp) ojade sig lite över sitt resultat på Tjejmilen för en dryg vecka sedan. Bara 46 minuter, men hon ursäktade sig med att hon varit sjuk och ...

Jag skulle vilja vara det. Jag skulle vilja kunna slå mig ner, plocka fram trådar och spinna intrikata nät och skeenden. Jag gillar att skriva, jag gillar att formulera, jag gillar att konstruera. Jag kan dock inte med all vilja i världen påstå att jag har en massa i mig som behöver ut. Att jag är full av berättelser som behöver berättas eller personer, karaktärer, figurer som behöver beskrivas och visas upp för världen. När jag försöker formulera något kring dessa premisser får jag krysta fram det. Jag får ta i, fundera, greppa tag och liksom släpa fram skeenden i ljuset och ner på pränt. De vill inte, de stretar emot. De säger att de ju egentligen inte finns, att det inte har något berättigande i verklighetens ljus, må den vara en belyst skärm eller ett dunkelt skrymsle i min hjärna. Och de har ju rätt. Men tänk om de är språngbrädan? Tänk om jag behöver brotta ner dem för att komma in i nästa viktklass. Tänk om medaljerna, berömmelsen och världsherraväldet väntar bortom nästa h...

Var hos barberaren idag. Dags att ansa. Det hade blivit långt och yvigt. Jag gillade längden och fick med jämna mellanrum uppskattning för skägget, både i Sverige och utomlands faktiskt. Allra senast av en auktoritet på området, bara minuter före trimningen.  Fick frågan hur mycket vi skulle ta. "Tighta till det lite, och ta så det mår bra" blev mitt svar. Nu sitter jag här. Det känns som om många månaders sparande var förgäves. Det är väldigt mycket kortare och väldigt mycket rundare än vad jag var bekväm med. Mustaschlinjerna är smalare. Tror även linjerna är lite kapade.  Det är mitt fel helt och hållet, jag skulle varit tydligare. Och det växer ju ut igen. Ändå. Här sitter jag. Och känner det som om jag svikit en vän.  Före: Efter:

Då och då stöter jag på en låt som får hela min kropp att rysa. Det kan vara texten, känslan, harmonin eller som säkert i det här fallet en kombination med en trollbindande röst. Återupptäckte Eurythmics platta Peace och där finns detta. Det finns så mycket mer rader i samma låt att ta till sig, så vips iväg till Spotify nu och få lite känsla för feeling. Det är så här man gör, kids.  Seeing is not the same as believing Wanting is not the same thing as needing Loving is so different to keeping Laughing is so very close to crying Living is so very close to dying What do we learn if we keep doing the same mistakes? You're anything but strong

Fann detta, skrivet 5 december 2011. Vissa saker förändras inte. Skönt det. Flytt och demoner. Sitter på bussen på väg hem i natten efter en intensiv helg. Woven Hand i lurarna bibehåller känslan och transen efter kvällens konsert på Nefertiti med Dave Eugene Edwards. En konsert som i sin tur blev en avslutning på helgen som jag behövde. Att bara stå där och låta mig uppslukas, omslutas av den värme, desperation och ärlighet som bokstavligen strömmade från scenen gjorde saker med mig som är hart när omöjliga att förklara. Plötsligt sa jag till mig själv för mitt inre: “Här är det. Här finner du din styrka. Med hjälp av detta går du framåt.” Och jag log och fann att det var gott. Fade to “Not one stone” Behovet av att vara behövd runs strong my young padawan. Det är lätt att säga att barnen ska klara sig själva när de vuxit upp och till och med flyttat hemifrån. Slut på curlingen, nu är de vuxna med eget liv. Rätt i grunden, absolut, det vidhåller jag. Men när man tydligt är be...