Bergmanveckan 2018: 28/6 - Vi är en.

Kombinationen av betydligt lägre temperatur på nätterna och två personer i ett tält ger ganska rejält med kondens på yttertältet. Vi har ventilation så mycket det går men det hjälper inte, när morgonsolen börjar värma duken samlar sig dropparna och i morse fick de för sig att droppa ner genom ett meshfönster precis ovanför mig. Det gjorde dock inte så mycket, klockan var tillräckligt mycket för att pallra sig upp då vi hade bestämt att åka norrut och äta frukost på den långa stranden Norsta Aure idag. Vi var helt ensamma när vi kom dit, nästan som i Sommaren med Monika, bortsett från att de är på klippstrand och vi på kritvit sand. Tveksamt om vattnet var mer än 15 grader men ett morgondopp blev det, efterföljt av en lång härlig frukost.

Klockan 11 inställde jag mig i Bygdegården för ett samtal med kreatörerna bakom pjäsen Persona, Persona, Persona som har premiär i Stockholm i september. Den bygger på filmen med en tredjedel av namnet och vi fick beskrivet för oss vad som låg bakom det hela, hur man arbetat fram något som ska fungera på scen men ändå vara besläktat av denna mycket visuella Bergmanskapelse och vilka svårigheter man stött på. Tyvärr var inte intervjuaren speciellt bra vilket gjorde att efter halva tiden verkade hon ha slut på frågor och upprepade egentligen bara samma sak utifrån snarlika vinklar. Lyckligtvis kom några publikfrågor till hennes undsättning innan det mer ett samtal om Tystnaden... Tyvärr var jag tvungen att gå när det var 20 minuter kvar eftersom en ändring i programmet gjorde att min nästa punkt började samtidigt som denna slutade och då det var en filmvisning ville jag vare sig missa början eller vara den som kommer sent till bion och stör med ljud och ljusinsläpp.

Filmen i fråga var Fårö-dokument 1979, dvs del två i den dokumentära serie om Fårö som Bergman producerade. Det var samma grepp som i den förra och det var riktigt bra att se dem med så kort tid emellan eftersom de knöt an till varandra mycket snyggt. Berättarrösten är väldigt sparsam, istället låter han bilder och tempo tala för sig själva och beskriva kontrasterna (och svårigheterna) som det innebär att vilja ha kvar ett unikt samhälle som det är och insikten att influenser utifrån är nödvändiga för dess överlevnad. Detta var åter igen en visning på Bergmancenter och även om bilden var ljusare denna gång hade man istället lyckats stretcha ut den ursprungliga 4:3-bilden till 16:9. Det tror man inte ska hända på ett ställe som handlar just om kvalitetsfilm. Den där salongen måste de se över.

Ännu en ändring i programmet gjorde att eftermiddagen fick funderas på. Den föreläsning jag planerat gå på var inställd så vi bestämde oss för att utforska utställningarna på Bergman center istället. Den permanenta delen fokuserar på Bergman och Fårö. Hans liv här, hans relation till lokalbefolkningen och de filmer han spelade in på ön. Enkelt, tydligt, greppbart och med en fokus på något man inte alltid annars ser eller tänker på. En tillfällig del handlade om Riddaren och Döden och visade upp olika aspekter och influenser som Sjunde Inseglet har fört med sig, inte minst i andra kulturyttringar världen över. I den tredje delen visades kostymer från Dramatens uppsättning av Fanny och Alexander men också den inbundna regiboken och en av Bergmans arbetsböcker där scener som senare skulle ses i filmen kunde stå att läsa. Åter igen, denna fysiska närvaro. Här var det papper på vilket Bergman själv skrivit de bokstäver jag läser och som gestaltar såväl Alexanders möte med Biskopen som hans mors förtvivlade skrik vid sin makes kista. Jag häpnas och ryser av att vara så nära den skapande processen, om än så långt efteråt.

Utställningen avslutas med en möjlighet att med hjälp av vr-teknik besöka Bergmans hus. Det är verklighetstroget och spännande men något begränsat då man bara är passagerare i ett narrativ där man placeras på olika ställen i de olika rummen och har möjlighet att se sig omkring. Jag hoppas de utvecklar detta till att man för egen maskin faktiskt ges möjlighet att gå runt bland rummen, plocka i hyllan med videofilmer och se vad som gömmer sig i skåpet.

Vi tackade för oss genom att shoppa loss ordentligt i butiken. Det blev såväl fåniga saker som en penna med död'n som vettigt i form av litteratur om mannen och Fårö. Därefter styrde vi kosan mot Dämba för visning av Persona i Bergmans egen biograf, Kinematografen. Persona är min absoluta favorit (även om Nära Livet seglat upp och nafsar den i hasorna). Jag skrev på Instagram att den troligen är den bästa svenska film som någonsin gjorts. Den har så många lager, berättar så många historier, vänder så ofta på kuttingen och förvirrar mig som åskådare att jag bara kapitulerar. Inget annat liknar detta,,vare sig förr eller senare, den ende som kommer i närheten är David Lynch, men han saknar ofta den röda tråd som Bergman så skickligt dolt i detta mästerverk. Det lustiga är att det inte ens går att förklara vad den handlar om, man måste se den. Jag har nu sett den tre-fyra gånger och tror jag reagerat och tolkat olika var gång. Idag var jag övertygad om att båda karaktärerna varit Alma hela dramat igenom. Lotti såg pojkens sökande efter sin frånvända mor. Du som också sett den, vad säger du? Kommentera gärna nedan, jag är genuint intresserad.

Vår dag började med fina samtal om familj, samvaro och trygghet där vi satt på stranden och resonerade i morgonsolen och gick mot sitt slut ihop med existentiella resonemang efter att ha sett ett filmiskt mästerverk i mästaren eget finrum. Den här festivalen i kombination med dess omgivningar ger så mycket på så bred front så att jag får mental svindel.