Reinkarnation?
På hösten 1997 var jag i Skottland första gången, i St Andrews. Det var på sätt och vis en resa i tjänsten, men för mig blev den lite mer. Under många år hade jag, av okänd anledning, känt mig dragen till detta land på ett sätt som jag inte riktigt förstod. Högst troligt hade Highlander en del med det hela att göra, men ändå. Innan jag ens visste skillnaden på whisky och whiskey såg jag framför mig en ålderdom där jag flyttade dit, bosatte mig i en enslig stuga på en hed och satt där i vitt skägg och en hund vid min sida och bara avnjöt mina sista dagar i det karga sceneriet. I skämtsamma ordalag sa jag till och med att jag nog i ett tidigare liv faktiskt hade varit skotte.
Jag ska inte gå så långt så jag säger att jag fick en deja vu-upplevelse när jag väl kom dit, men att jag trivdes i landskapet, med människorna och omgivningarna runt Pitlochry och Blair Castle var tydligt tämligen omgående.
Ni vet säkert att jag gillar whisky. Jag är ingen konnässör som letar jordmåner, och vet exakt vilket år torven fick den där ljusbruna tonen som tillsammans med 1948 års bourbonfat gjorde något speciellt med smaken på den obskyra lilla speysidewhiskyn där bortom kullarna, men jag vet vad jag gillar och gott så. Jag har, liksom många andra, en kvadratfots mark på Islay, vid Laphroaig, och det har sedan jag registrerade den någon gång på medeltiden varit ett mål för mig att komma dit och besöka den. Wellies, oljerock och kargheten lockar.
Nu ska det bli av. På Långfredagen sticker jag och min bror på en veckas rundresa i Skottland. Det blir Nessie, Castle Aaargh, sex olika destillerier, två slott till och massor av upplevelser. Det blir en fullspäckad vecka och den blir enligt planeringen precis om jag önskat. Det enda jag egentligen är lite orolig för är att jag har för höga förväntningar, att hur bra det än blir så hade jag önskat mer. Om jag dock lugnar mig lite så sjunker den oron. Tänk er att på Islay ta en promenad till källan för vattnet till det som blir Laphroaig, slänga en skvätt av det i en dram som du avnjuter på plats, i naturen. Att sedan på destilleriet få dra upp sin egen favorit ur ett fat och tappa det på en liten flaska att ta med hem. Det kan inte misslyckas.
Jag ska inte gå så långt så jag säger att jag fick en deja vu-upplevelse när jag väl kom dit, men att jag trivdes i landskapet, med människorna och omgivningarna runt Pitlochry och Blair Castle var tydligt tämligen omgående.
Ni vet säkert att jag gillar whisky. Jag är ingen konnässör som letar jordmåner, och vet exakt vilket år torven fick den där ljusbruna tonen som tillsammans med 1948 års bourbonfat gjorde något speciellt med smaken på den obskyra lilla speysidewhiskyn där bortom kullarna, men jag vet vad jag gillar och gott så. Jag har, liksom många andra, en kvadratfots mark på Islay, vid Laphroaig, och det har sedan jag registrerade den någon gång på medeltiden varit ett mål för mig att komma dit och besöka den. Wellies, oljerock och kargheten lockar.
Nu ska det bli av. På Långfredagen sticker jag och min bror på en veckas rundresa i Skottland. Det blir Nessie, Castle Aaargh, sex olika destillerier, två slott till och massor av upplevelser. Det blir en fullspäckad vecka och den blir enligt planeringen precis om jag önskat. Det enda jag egentligen är lite orolig för är att jag har för höga förväntningar, att hur bra det än blir så hade jag önskat mer. Om jag dock lugnar mig lite så sjunker den oron. Tänk er att på Islay ta en promenad till källan för vattnet till det som blir Laphroaig, slänga en skvätt av det i en dram som du avnjuter på plats, i naturen. Att sedan på destilleriet få dra upp sin egen favorit ur ett fat och tappa det på en liten flaska att ta med hem. Det kan inte misslyckas.
Kommentarer
Skicka en kommentar