Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

Tänka sig, det blev 29 januari. Någon gång där i somras/höstas när vi fick erbjudandet och började fundera på att åka kändes det väldigt långt bort, men vips så var vi där. I skrivande stund är klockan 05:20 indisk tid, 00:50 svensk och vi har precis passerat över Kabul på 11 900 meters höjd i sisådär 850 km/h och svängt österut mot Islamabad. Vi landar om knappa två timmar. Lotti hade tagit ledigt, men jag hade en del jobb kvar att beta av så jag satt i köket med min dator och svarade på mail så gott jag kunde. Allt eftersom timmarna gick sneglade jag mer och mer på väskan som behövde packas klart och strax efter lunch stängde jag ner Outlook. 14:06 rullade vi ut från vår carporten och vi var på väg. Det här är ju en väldigt arrangerad resa, vi ha svensk guide som möter oss i Delhi, alla transporter och utflykter är bokade och betalda, liksom alla måltider. Vi har inte åkt på någon sådan resa tidigare, men vi förstod ju snabbt på Landvetter att den här typen av resa lockar till sig ...

Ja. Jag är ordningsam. Ja. Jag är strukturerad. Ja. Jag har ordning i Outlook med hjälp av mappar, undermappar och arkiv. Ja. Jag har blivit kallad strukturfascist. Jag trivs med detta. Jag vill ha ordning och reda, jag vill veta var jag har grejerna, jag vill kunna hitta det jag letar efter. Som regel gör jag också det, allt frid och fröjd. Det finns ju dock några baksidor av det här myntet, det förstår ni redan, ni är ju intelligenta varelser. Låt mig redogöra för några av dem: 1. Det är lätt att tro att man är allsmäktig. Alltså, jag vet ju hur saker ska göras, jag vet ju hur saker görs bäst, jag vet vad som är effektivast, det vill säga jag vet vad som är rätt. Jag vet hur man ställer besticken i diskmaskinen, hur man hänger en skjorta på en galge, hur man backar in bilen, hur man knyter en rosett, hur kaffekopparna ska stå i skåpet, hur man mäter upp kaffepulver, hur man tänder i brasan, hur man öppnar grinden till källaren, vilka skor som passar bäst, hur man borstar tänderna e...

Efter förra inlägget blev jag sjuk. Igen. Jag hankade mig fram under torsdagen med lätt dimmiga utvecklingssamtal, temperatursvängningar, hostningar och nysattacker. Jag kände att feber var på gång, men då jag skulle lämna Plonsk tidig morgon fredag var det ju bara några grejer jag var tvungen att fixa. Framåt halv sju stapplade jag hemåt och då var det ganska illa. Funderade faktiskt på att ringa någon att prata med mig på vägen hem, så någon visste om jag tuppade av i en snödriva. Jag kom dock hem lyckligt, drack kopiösa mängder och genomled sedan en sån där febernatt med ideliga toalettbesök, skakningar av frossa, sjöblöta lakan av svett och märkliga drömmar. Frågan väcktes hemifrån om jag verkligen skulle komma hem, om det inte var bättre att stanna och bli frisk, men när fredagen grydde var det märkbart bättre, så det blev hemfärd. På jobbet pågår just nu lite av en positioneringskamp. I ovissheten om hur den nye platschefen är som person, som chef, som ledare, som arbetskamrat ...

Tidigare har jag påpekat det faktum att man känner sig lite som en udda fågel när man är ute och joggar i Płońsk. Folk tittar på mig, verkar inte vara vana vid att behöva flytta på sig, med mera. Det där ändrade sig lite under de varma månaderna, men såg flera, inte många, men några, som var ute och lubbade och rörde på sig. Någon direkt folkrörelse var det inte tal om, det kan jag lova. Ibland kunde jag till och med tänka tanken att det kanske var vi svenskar som inspirerat dem, de flesta av oss här nere försöker ju hålla igång lite i alla fall. Det är nog att förhäva sig, men det är en vacker tanke. I onsdags var det kallt igen. Det hade snöat ett par centimeter under natten och temperaturen lång strax under noll. På tisdagen hade jag glömt mitt nässpray hemma, så jag hade suttit och flämtat större delen av dagen, men det hade gått hyfsat bra ändå, jag hade varit med om värre. Dagen innan dess, måndag, hade jag bestämt mig för att jag var frisk efter de två julveckornas förkylning ...

Stannade kvar i Polen den här helgen. Dels kändes det lite fånigt att åka ner på onsdag och hem på fredag, dels så har jag ju ett begränsat antal resor enligt avtal, så lika bra att ha det avklarat liksom. Mina svenska kollegor verkade dock inte bry sig, de pös hem på morgonen och förmiddagen på fredagen. Själv jobbade jag dagen ut och hade bestämt mig för en slapp helg med bara TV, film och snooker. Nöta på soffan helt enkelt. Det är också precis vad jag har gjort och utan speciellt mycket dåligt samvete heller. Jag har förkovrat mig i NASA:s historia , storögt lyssnat på vittnesmålen i Shoah samt skrattat högt i min ensamhet över stolligheterna i Qi. Med mera. Helt still har jag dock inte varit, jag började lördagen med en rask promenad (rask = man svettas ordentligt) och även söndagen innehöll en lång promenad, om än inte så rask. Jag skulle egentligen gått och handlat, men alla affärer var stängda, så jag fortsatte gå istället... Jag åker istället hem på fredag, tämligen tidigt o...

Det vore egentligen skitenkelt att påbörja året med en återblick på 2012. Berätta om första året i Polen, kulturkrockarna, resorna, maten, barnen som vuxit, magen som vuxit, orken som minskat, skägget som spretat, med mera, med mera. Jag vet att jag föreslog just precis en sådan sammanfattning i mitt förra inlägg, men ni har ju hängt här under året, eller hur? Ni vet allt det där redan. Ni tycker redan synd om mig. Är det väl inte lite bättre att se framåt istället? Vad väntar under året som nu precis dragit igång? Jag pratar inte om nyårslöften, jag menar mer konkret vad vi faktiskt tror kommer hända. Kommer det rulla på som vanligt? Det är ju helt ok, är allt hunky dory finns ju ingen anledning att förändra massor, eller hur? Eller är förändringar på gång som du vet om? Hur kommer de påverka året, hur mycket kan du själv påverka det och hur mycket kraft är det därmed lönt att lägga på det? Vill du ha fullständig kontroll över vad som kommer hända eller gillar du bäst att bara s...

Det här var första julen då någon av barnen liksom "kom hem" för att fira julen och sen åkte hem till sitt. Tidigare har de liksom alltid bott hemma över jul i alla fall. Tiden går och saker förändras och det är helt naturligt. Det har en funktion. Efter två dagar utan röst började jag kraxa lite idag. Såhär sent på kvällen kan jag ångra det lite, det är rejält svullet nu igen och stickande knivhosta lurar hela tiden i bakgrunden. Tror det blir till att ta det lugnt med röstresurserna i morgon. Vi närmar oss slutet på ett år. Ett annorlunda på många sätt. Låt oss träffas och sammanfatta det innan veckan är slut.

Inget hade kunnat förbereda mig. CJ hade skojat om det, men det var så långt borta. Jag vaknade före honom, jag var alltså vaken. Jag hade kollat av twitterflödet, rensat mail, spanat in bilderna från igår. Då. Utan förvarning. Som ur en varulvs inre. RAUBTIER!!! CJ:s telefon vrålar som ur alla helvetens avgrund! Vad!? Vem!? Varför!? Min rumskamrat sliter till sig luren, ler bakom min rygg: "Tyckte det kunde passa idag" Jo, jo.   Hanses plan skulle lyfta framåt eftermiddagen, så några längre utflykter var inte att tänka på. För ett kort ögonblick i Arboga i höstas funderade vi på att försöka hinna med en kyrka, inredd med benknotor efter offer från pesten eller digerdöden eller Tamiflu eller vad det nu var, men det låg helt enkelt för långt bort. Krakow är dock en stad alla talar om är så grann i sig så under tiden vi drack det blaskiga teet och den tvivelaktiga juicen studerade vi kartan noga och gjorde upp en tripp som nog skulle kunna fördriva tiden. Vårt hotell låg faktis...

Jag har satt mig ner på plats 4D. Gångplats, som vanligt. Hellre bli knuffad på av serveringsvagnen då och då än att vara inträngd mot väggen. Det är Lufthansa/Eurowings som bär mig mot Düsseldorf, på väg hem över helgen. Jag är trött. Trött sådär intill benet. Jag kände det när jag satte mig ner i de gråa läderstolarna på planet som förefaller nytt på så många sätt. Jag blev varm av trötthet, nästan så jag kände mig febrig. Kroppen bara sjönk ihop och all kraft gick ur benen. Det är inte längre ett par lår i mina Meyer-brallor, det är dödkött. Det kryper lite innanför skinnet. Ögonen vill sluta sig, men inte förbli stängda. Det handlar inte om sömnighet, det handlar om fysisk trötthet, utmattning.   Varför då? Har jag ansträngt mig massor i veckan? Inte alls. Jag har som vanligt gått till och från jobbet, men det är ju inget som skulle föranleda detta. Jag var på gymet i onsdags, sprang en knapp timma, men jag tog inte ut mig. Vi var i Warszawa igår och firade Lucia, men det ble...

Det är väl snart dags att sammanfatta året. Mitt första år som utlandsarbetande. Visst, det gör jag gärna. Men innan dess skall självklart Jante och universum snurra till det en sista gång före nyårsklockorna klingar ut i ett sprittöcken den trettioförste. Det har blivit lite rörigt. Ni minns att jag skrev om att chefen slutat? Jodå. Nya chefer, nya idéer. Det i sig är vare sig konstigt eller ovanligt och vad det innebär för er lille utrikeskorrespondent är inte klart ännu. Mycket är osäkert, inget är klart. Få verkar veta, ännu färre faktiskt ha tid att ta tag i det, och just nu vet jag inte vad det mynnar ut i, jag får säkert anledning till att återkomma om det, men det fick mig att fundera lite på hur jag alltid lyckas hamna i sådana här situationer. Min karriär i branschen började på ett litet familjetryckeri, som lärling. Det blev en språngbräda, inget konstigt eller ovanligt med det, man måste ju känna sig fram. Men därefter? Goterna i Kungälv: efter en kort tid lades det...

Den polska staden Oświęcim ligger ungefär en timmas bilresa sydväst om Krakow. Under den tyska ockupationen döptes den om till Auschwitz och är idag symbol för förintelsen och alla de hemskheter denna del av andra världskriget förde med sig. Mer eller mindre direkt efter kriget gjordes platserna om till museum, vilket i sig är fascinerande. Man kan ju tycka att man lika gärna skulle vilja jämna det med marken och därmed försöka glömma detta så fort som möjligt. I över 60 år har man dock kunnat komma och undervisas här, för det är vad det handlar om. Det är inte förvisning eller uppvisande som på ett vanligt museum, det här är en lärdom som behöver tas. Det är svårt att komma in som enskild besökare, vi läste oss till att vad man fick göra var att komma dit och hoppas på att få plats bland någon förbokad grupp. Vi rullade in på parkeringen vid 10 och tyckte det var lagom, då första insläppet skulle vara 10:30. Nu tror jag vi fått det där om bakfoten, eftersom vår grupp verkade bestå a...