Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

Det hade varit väldigt lätt att avsluta bloggandet från vår Italienvecka med ett inlägg om svenskens fullständiga oförmåga att köra bil på motorväg, något som blir smärtsamt uppenbart efter cirka 300 mil på dylika vägar i Europa där förståelsen för samspelet trafikanter emellan är en helt annan. Att ondgöra mig över alla #resandeidioter som inte förstår att på motorvägen är backspegel, blinkers och gaspedal dina viktigaste redskap, att uppsikt är A&O och att bristen på respekt för dem du delar asfalten med är en ren livsfara. Man byter inte fil åt vänster om man ser att någon kommer med högre hastighet bakifrån förrän denna har passerat. Om man av någon anledning ändå väljer att göra det så gasar man så att den som kommer ikapp dig inte behöver bromsa eller komma ur rytm. Detta fungerar i princip klanderfritt på Autobahn och Autostradorna, i någon sorts tyst samförstånd, men så fort man kommer över Öresundsbron blir det pinsamt tydligt hur kassa ni andra är på att köra så i Sveri...

Jag är tämligen säker på att det var 1996 jag var i Verona förra gången. Enda gången hittills. Då var jag där med ett branschnätverk för att umgås, knyta kontakter och gå på studiebesök. Resan var trevlig på många sätt och kontakterna har jag definitivt haft nytta av då de är grunden till det jobb jag har idag. Jag minns hur vi satt där, på Piazza Brà, och läppjade på en kall öl i den italienska höstvärmen med den stora antika amfiteatern som fond mitt på torget. Den gigantiska arenan, egentligen bara överträffad av Colosseum och teatern i Capua när det gäller storlek byggdes cirka år 30 eKr och är en av få sådana som är fortsatt komplett i sin struktur och framförallt fortfarande används. Redan då hörde jag om att det anordnades operaföreställningar i arenan och även om jag då vad jag vet aldrig sett en hel opera, som mest någon filmatisering av Macbeth på tv, insåg jag att det torde vara en häftig upplevelse där historia och kultur kunde mötas på ett unikt sätt. Resesällskapet var nu...

Ä0+"!>%=+%+%%%%%%%%they Älmhults Å,,å Det Det som är Även är,0Än ååå"0 Åmål  Äåä (ovan skrivet av en våt handduk medan jag hämtade en öl) Om onsdagen finns egentligen inte mycket att skriva. Det var åter en lat dag vid stranden med sol, bad och böcker. Lotti simmade längder och jag drack lite öl. Klockan gick och vi brydde oss inte nämnvärt. En liten donna med fin bikini och rumpimplantat ojade sig över vattentemperaturen och en polsk familj stojade på sina sup-brädor. En lugn och fin förmiddag i Italien helt enkelt.  När det blev dags för lunch släpade vi oss in till byn igen och hamnade på det ställe vi började den första kvällen på. En risotto och en pizza senare utforskade vi butikerna och fick med oss den obligatoriska magneten men också en tillbringare (är inte det ett underbart ord, tänk efter) och ett litet fat för tepåsar då det vi köpte i Esbjerg samtida med Hedenhös nu sagt upp sig. På något märkligt sätt fick vi med oss en flaska lokal grappa också, vettefan hu...

Det finns ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept så vi körde frukost med efterföljande smörj och parkering på stranden även idag. Nu just på stranden faktiskt då Lotti vill ta chansen att simma lite som förberedelse för ett simlopp i Torekov i augusti. Hon simmar och jag vaktar med argusöga och pilsner i hand. Var och en gör det den är bra på helt enkelt. Gårdagen i solen hade tagit på mig, framförallt orkesmässigt, så jag var nöjd med ett parasoll och avkoppling. Denna bleka valross behövde inte just gassande sol idag. För att vara lite wild and crazy vände vi på lunch och middag och tog den förra på hotellet idag och samlade oss för middag i byn ikväll. Det skulle också kombineras med besök på turistbyrån och italiensk glass. Efter lunchen satt jag kvar i skuggan, tog en öl till och skrev färdigt gårdagens inlägg. Lotti solade, simmade och mådde lika bra som jag. Som man kan tro av ortsnamnet har Limone en tradition involverande citronodling. Utmed hela samhället, i terass...

Inlägg från en sådan här semester blir givetvis inte lika innehållsrika som de från en aktiv ledighet modell Cinque Terre 2014. Det är lata dagar som gäller, utan tvång och utan planer men med spontanitet, öppenhet och idéer på volley. Vi är lediga helt enkelt. Det där borde kanske någon dock berättat för vår sovklocka för vi vaknade rejält tidigt av fågelkvitter, cikadors evighetsserenader och ett rum badande i morgonsol. Det senare kom vi på att vi kan påverka lite framgent genom att stänga luckorna till balkongen men det var ju så dags att upptäcka det nu. Vi stängde dem dock ändå för att förhindra en allt för intensiv uppvärmning av vårt rum under dagen då värmeelementet på det italienska himlavalvet skulle passera över sjön och gick förväntansfulla upp för att få i oss lite frukost. Italiensk hotellfrukost är inget speciellt bortsett från riktigt bra kaffe och större utbud av kakor än av brödsorter. Det känns dock inte jätteviktigt när vyn är bedårande och en solig dag ligger fram...

Vecka 29 är den vecka i sommar då jag och Lotti är lediga ihop. I övrigt jobbar jag hela sommaren tills jag drar till fjällen och Lotti är ledig när jag vandrar. Vi hade pratat om Gardasjön några gånger tidigare så nu fick det bli av helt enkelt. Då vi hade lite olika grejer vi ville få gjort på vägen också blev det bil genom Europa ännu en gång.   I julklapp till Lotti hade jag köpt två biljetter till föreställningen Sugar på Fredriksdalsteatern i Helsingborg. Medges att det kan vara ett väldigt medelålders nöje, men vi var där 1993 när Nils Poppe gjorde sin sista sommar och Eva Rydberg var med i ensemblen innan hon tog över året därpå, så det blev lite av en nostalgisk återkomst för oss. Sugar bygger på filmen Some Like it Hot men är konverterad till hederlig svensk humor och lite "dörrslängarförväxlingskomedi". Lägg därtill Thomas Peterson och jag tror många himlar med ögonen och tänker Stefan & Krister. Och visst, ett mått av detta fanns där, men med ett gediget bra...

Så var det dags då. Vi hade talat om det länge (eller om vi ska vara ärliga, det var mest Lotti), att man nog ska ha bockat av att ha sett Springsteen på Ullevi, även om det aldrig givetvis skulle kunna mäta sig med de legendariska spelningarna 1985. Det har ju pratats och tjatats om detta Ullevi... Nu skulle han komma dit igen på sin nuvarande turné och det var minst sagt stort tryck. För egen del var det inte jätteviktigt, vi hade redan sett honom 2005 på Scandinavium och den spelningen var allt annat än Ullevi. Det var bara Börje och hans gitarr som var ute och spelade efter " Devils & Dust ", en skiva jag uppskattade mycket eftersom Nebraska är min absoluta favoritskiva med mannen i fråga. Det råa, avskalade och smärtfulla talar mycket mer till mig än storskrålande Sherry Darling, även om jag visst det kan uppskatta det också. Vi bestämde oss för att försöka, fick vi biljetter var det kul, om inte så hade vi ju ändå kryssat honom redan, eller hur? Ett par dagar för...