Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

Igår var jag på systemet. Det är ju midsommar snart och här ska festas. Sill, potatis, nubbe, pilsner, ja ni vet. Det ska bara göras, det finns liksom inga alternativ och man tänker inte efter speciellt mycket. Handla det som ska handlas, betala, kort, kod, OK, kvitto? Ha en bra dag! Utanför bolaget satt en kvinna. Vi har alla sett dem. På en filt, i bylsiga kläder, en pappmugg framför sig. Hälsar vänligt när jag går in. Jag tittar rakt fram och går in och handlar. När jag kommer ut händer något som faktiskt, skam sägandes inte hänt förut. Jag har en tjugokronorssedel i fickan. Jag böjer mig ner och lägger den i hennes mugg. Hon tackar mig för mitt bidrag och jag går vidare, hem till min lövade uteplats och mina jordgubbar. Vi har diskuterat det här en hel del hemma och ni som hört mina synpunkter under åren kanske ni tycker att jag är en PK-kappvändare av episka mått, själv vill jag se det som att jag blivit vuxen och faktiskt tänkt till lite på vad jag egentligen känner och tycke...

En lätt förvriden rektangel av solljus sträcker sig in över hallgolvet.  Det är som om sommaren vill in i huset, värma tiljor och trösklar, jaga ut det sista innestängda av vårvintern som hukar i de innersta av vrår. Bakom träsoffan, under vedkorgen, i serveringsköket. Dit där jag sitter kommer det inte nå, mina nageltränga sandalfötter får inte känna den ljumma kvällsvärmen. Päronträdet kommer sätta stopp för det och skyla vårt villekulla från de sista av de gulnande strålarna från vår livgivande stjärna, denna första av dagar i juni.  Det är ok. Vårt krypin är gammalt och trött. Sedan över ett sekel har det stått här, troligen i kompani med grålle. De har vuxit in på denna plats gemensamt och hjälpen från kronan är välkommen efter en dag i gasset på åsen av kullen. När lugnet lägger sig finner timret sig till rätta. Det vrider sig lite, sträcker på fogarna och knakar i lederna. Det suckar lätt, andas ut och njuter av lugnet och svalkan.  Vi blir väl omhändertagna här. V...