Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

Kan inte riktigt säga när jag hörde talas om King Crimson första gången. det kan ha varit på gymnasiet, men å andra sidan fanns gott om pretton inom Fältbiologerna, så det är långt ifrån omöjligt att man någon natt i ett militärtält på Hunneberg eller i Molla bokskog druckit te och diskuterat Praktejderkryss till tonerna av Red eller In The Court Of The Crimson King. Tony Levin har alltid varit en favorit, men det ska erkännas att jag först och främst kopplat honom till Peter Gabriel och i periferin vetat att han även hade med KC att göra. Adrian Belew har funnit överallt, med Zappa, Bowie med flera. Och Crimson då. Vi kom att tala om det hemma, jag och sonen. Han är väldigt insatt i progressiv rock och givetvis kände han till Levin och KC, även om han inte lyssnat på de senare ännu. Samtalet ledde till nyväckt intresse hos mig, jag plockade fram musiken och som av en händelse kom då nyheten att Robert Fripp bestämt sig för att väcka bandet till liv igen och ge sig ut på en turné. De...

Igår var jag på min sista terapisession. Vi rundade av. Vi bokade ingen ny tid. Vi sa hej då, lycka till och ha det så bra. Om mitt minne inte sviker mig fullständigt så var det i september/oktober 2007 jag började. Det har hänt en hel del sedan dess och arbetet den sista tiden har varit väldigt annorlunda än för sex år sedan. Det vore väl väldigt konstigt annars. Men nu får det vara bra. Jag känner det själv. Min terapeut protesterade inte utan ansåg att jag resonerade klokt. Jag måste gå vidare nu, jag kan inte hänga upp mig på de här sessionerna, jag kan inte fortsätta sökandet, jag måste inse när det inte går längre, när jag nått vägs ände, när jag måste släppa taget. Och där är jag nu. De första signalerna på att jag behövde göra detta var att min ilska och mina svackor tenderade att med kuslig precision sammanträffa med tidsperioden strax innan nästa terapitillfälle. Det var som om jag släppte garden när det närmade sig eftersom jag under dessa 45 minuter kunde få absolution, b...