Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

Ni minns mitt inlägg med hot om att lämna sociala media? Det var inte bara tomt. Jag har tagit bort en hel del konton och rensat bland följare på såväl insta som Twitter. Jag hade nog velat kapa dem också, ärligt, men det finns trots allt orsaker att hänga kvar i alla fall i utkanten. Jag har vänner där. Goda vänner. Bästa vänner. Jag behöver inte vara kvar för att hålla kontakten, men det ger en bild av deras läge och fler än en gång har man kunnat fånga upp saker som ramlat. Det där fungerar åt båda håll. Men det viktiga är att kontakt hålls och underhålls med dessa personer via andra kanaler. Mail, telefon, lunch. När det verkligen gäller tar vi ett steg närmare varandra.  De fungerar också även för mig som en ventil. Det har ni nog märkt. Jag vräker ur mig icke pk åsikter. Jag skriver ner obegriplig prosa. Jag berättar anekdoter, mer eller mindre ointressanta. Jag får i te mycket respons, trots inbjudan ibland, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte då och då är tr...

För tidig. Ensam.  Ser över axeln över det som varit. Normaltid ger inte ljus nog över det som kommer.  Besviket nöjd.  Triumfatoriskt skamsen.  Svedda bröstvårtor. Ateist.  Svullna kvitton. Trekanter.  Sexuell reptil.  Tvärvänd. 

Under en kort period av mina pojkår spelade jag fotboll i IK Frisco , ett landsortslag med säte på Katebo, strax utanför Remmene. Jag kan inte minnas att jag suktade efter att få spela, jag var inte en idrottande kille. De i min klass och annan närhet som spelade boll gjorde det i HSK , men vi spelade i Frisco. Jag tror det var något med att farsan hade en kollega eller någon Korpen-polare som var tränare där. Eller nåt. Spela roll. Jag har fem väldigt tydliga minnen från denna tid: 1. Mitt enda mål jag gjorde gjorde jag på HSK. I ett sorts derby får man väl kalla det. Känslan var obeskrivlig. 2. En tackling jag gjorde på en motspelare genom att jag sprang bredvid honom och med all kraft körde min armbåge i sidan på honom. 3. En bakåtpassning jag gjorde in mot mitten framför eget mål. 4. Ett inkast jag lämnade över till en medspelare, men jag kastade bollen över huvudet till honom. Han tog emot den och motståndarlaget fick frispark. Hands, liksom. 5. Sekunderna före avspark av a...

Jag tror det får vara bra nu. Jag tror jag har fått nog av sociala media, bloggande, insta, vine, g+, tumblr, storify, goodreads och allt annat. Det tar på tok för jävla mycket tid och ger i förhållande alldeles för lite tillbaka.  Jag känner kollektivt för detta på samma sätt som jag kände när jag lämnade FB.  Så blir det tyst vet ni. 

I söndags var jag och min hustru ute och sprang en runda på 10 km. Härligt soligt höstväder, klar luft, sprakande färger, friska andetag. Vid ett par tillfällen under rundan sprang vi på sträckor som enklast kan betecknas som landsväg, dvs möjligheten/risken att beblanda sig med motorburna fordon var uppenbar. Föga förvånande blev så också fallet, givetvis. Vi, som de väluppfostrade gångtrafikanter vi är, sprang på vänster sida, på rad istället för i bredd, i färgglada kläder och reflexväst i signalfärg. Vid första tillfället la jag märke till en lustig sak; den första bilen vi mötte tog rejält med utrymme till oss, låg mer eller mindre helt på motsatta körbanan. Nästa bil rörde sig inte en millimeter från sin linje utan körde otäckt nära oss där vi sprang. Ingen av dem hade mötande trafik. Detta fick mig att fundera lite och att påbörja ett enkelt, helt ovetenskapligt, och fånigt experiment. Jag iakttog alla bilar vi mötte under vår runda, la märke till om det var en kvinna eller m...

En mycket god vän frågade mig häromdagen "Kan du inte ibland sakna att vara politisk vänster?" Mitt svar kom utan betänketid: "Jo, absolut" En märklig konversation, kan tyckas, men för oss båda var det fullt naturligt att tycka så. Vi går nu in i ett valår och jag märker tydligt hur jag börjar se på frågor och idéer med lite mer politiska ögon. Mitt liv är annorlunda nu än på många år tidigare och det kommer förändras än mer, är det därför tid för mig att rikta om min politiska kompass? Låt mig försöka förklara vad jag menar; 1985 gick jag för första gången till vallokalen. Jag var några veckor från att fylla 19 år och valet var busenkelt för mig. Jag tog på mig min palestinasjal och gick med bestämda steg till Altorpskolans aula i Herrljunga och gav min röst, i alla tre valen, till VPK och Lars Werner. Jag hade ingen aning om vad jag gjorde. Jag säger inte nu i efterhand att jag gjorde fel eller rätt, men jag hade ingen aning om vad jag gjorde. Jag hade sedan ...

Igår var jag på onsdagsstudion på Trollhättans Filmstudio. Kvällens film var " Den Gröna Cykeln " (Wadjda), av Haifaa Al-Mansour . Det handlar om Wadjda, en ung flicka i moderna Saudiarabien. Hon är som alla barn på väg in i tonåren, fnittrig och barnlik ena stunden, vuxen och eftertänksam nästa och rebellisk och beredd att strunta i alla konventioner in emellan de båda. Wadjda vill ha Converse istället för ballerinaskor, hon lyssnar på modern musik istället för traditionell och det där med huvudduk är mest i vägen. Samtidigt respekterar hon den värld hon lever i, en värld där pappan kommer och går som han vill hemma, där mamman pendlar tre timmar enkel väg två dagar eftersom det inte passar sig att hon arbetar tillsammans med män, där foton är förbjudna i skolan och där flickorna ska vara vaksamma så att männen utanför inte hör dem och absolut inte får se dem. Hon lever i detta och accepterar det, hon trippar varsamt mellan att vara respektfull mot sin far och den kvinnliga ...