Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

Det är dumt att väga sig varje vecka. Varannan är maxintervall. Skillnaden från en dag till en annan kan bero på så mycket och ett plus på vågen (som för mig idag) kan ju faktiskt sänka motivationen rejält. Jag vet också att styrketräning inte hjälper att få siffrorna på vågen att sjunka och ska vi vara ärliga är ju det den enda träning jag gjort de senaste två veckorna. Jag vet också att helgen i Köpenhamn var, låt oss säga, inte på den kalorisnåla sidan av livet och att stukningen av foten för snart två veckor sedan inte direkt gjort mig mer mobil. Jag vet också att saker som midjemått är ett bättre sätt att se om saker går åt rätt håll, men likväl, att det går åt "fel" håll på vågen är trist, det medges. Jag har insett att 5:2-metoden inte gör att jag "rasar" i vikt som många rubriker i kvälls- och veckopress basunerar ut. Som jag sagt förut, det här är ett långsiktigt projekt och det går åt rätt håll. Jag har hållit på i snart sex veckor och håller definitivt de...

I fredags tog vår yngste son körkort. Han kom hem med ett ansikte som bara var ett enda stort leende som var härligt att se. Tro fan det. Själv har jag ju inte kört en meter med vare sig honom eller de andra barnen, (en period utan körkort för några år sedan satte stopp för det) så all cred ska tillägnas min kära hustru för detta. Han vill (naturligtvis) låna bilen tämligen omgående och det var med varma känslor jag stod och tittade på honom medan han gjorde sig i ordning i bilen. Backspeglar, musik, solglasögon. Så i med växeln och iväg. Den resan är nog den bästa. Första gången du kör själv. Ingen förälder, ingen instruktör. Bara du, bilen och vägen. Jag fick också känslan av att han faktiskt växte en hel del där han satt och förberedde sig. Och visst var det en större kille som susade nerför gatan, skinandes ikapp med solen? Som ni minns stukade jag foten i måndags. Snipp, snapp, snut liksom. Nå, ni har säkert också koll på att jag lindade duktigt, stöttade på den, gick och småj...

Han tvärvände. Visst var det något han glömt, något som saknades? Kanske inte, men något var i alla fall fel, urspårat, illa passande. Känslan av att liksom vara inställd på fel frekvens hade blivit mer och mer tydligt. Det stämde inte lika bra i livet längre, det som varit självklarheter tidigare kändes nu som vaga drömbilder ur någon annans liv. Skilsmässan var givetvis den grundläggande boven i dramat, men han hade ju hoppats på att kunna gå vidare tämligen enkelt, han hade till och med räknat med det. När allt kom omkring var det ju han som initierat den. Det var han som tagit upp ämnet och föreslagit det onämnbara, det som de båda ändå var ganska överens om var oundvikligt. Det var omöjligt att säga vad som var fel, men det var inte rätt, så mycket var säkert. Skit samma, vatten under broarna, det där hade han lämnat bakom sig.  Nu stod han här, med tom blick och stirrade ut i ingenting. Han hade glömt varför han stannat upp och vänt lika snabbt som impulsen kom över...

Två personligheter fann sig plötsligt i den djupa delen av bassängen.  En sam. 

Balansen   Fingertoppen   Den känslan av staketet   Avgrunden i det felaktiga Bråddjupet i det okända Suget av katarren.   Det som var behöver inte vara Det som är kan vara is Det som blir kommer som såningsmannen   Vi vet, vi kan, vi känner Som rötter i bekvämligheten   Rörelsen i ögonvrån som inte var något Försöket som mynnade ut i flyktig rök Rök som dröjer sig kvar   Vad ändras? För vad? Till slut.   Skickat via Blogsy

Besvikelsen är stor nu. Jag var upplagd för Kraftprovet på fredag. Har tränat regelbundet och hade siktet inställt på att klara att löpa hela loppet, inte gå något. Det skulle vara en seger mot tidigare år. Ut 10 km idag som en sista runda. Det går långsamt, men stadigt och bra. Grusvägar. Efter 3,5 km, svag nedför innan jag ska ut på landsvägen. Ser inte den stora stenen, trampar snett, viker hela högerfoten under mig. Stapplar till kanten med rejäl smärta och inom noll och ingen tid har yttre fotknölen svullnat upp rejält. Där sitter jag, i spenaten, och konstaterar direkt att det inte blir något lopp för mig. Det är då själve fan. Nu är det binda och högläge som gäller. Sista gången jag försöker vara hälsosam. 

Min tröst är att läkaren sa att jag inte behöver ha bråttom. Jodå, det är fortfarande ner i vikt sedan början, men det är upp ett halvkilo sedan förra veckan. Kanske är måndag morgon inte optimal vägtid, rent mentalt, då ju onsdag var senaste fastedagen och det ätits helg strax innan. Ska fundera på det, men som sagt, det är det långsiktiga här som är det viktiga. Det kan ju visa sig att det här inte är något för mig (heller) men det hade ju varit skönt om det funkade. Nå, jag ska inte trötta er med detta resonemang, men räkna med uppdateringar i alla fall. Idag påbörjas en vecka semester. Det blir lite upphackat i år, då jag dels behöver sprida ut mina dagar en del, dels måste ha denna veckan då firman stänger. Jag är inte vidare bra på att vara ledig. Visst, jag kan gå runt och dra benen efter mig som vem som helst, sätta mig ner och bara läsa, grotta ner mig i en filstruktur på hårddisken eller dra lite sladdar i timmar, men det är liksom hela tiden saker på gång i huvudet. Pla...

Minus 1 till i morse, totalt 1,5 sedan vi började. En lämplig takt kan tyckas. Vi ska ha klart för oss att jag inte håller igen på helgerna. Rejält med lösgodis på fredag/lördag, potatissallad och glass på söndagen. Samtidigt ska nämnas att mitt hålligång håller ett för mig bra tempo. Ett pass styrka på gymmet och två löppass ( 5 + 10 km) har det blivit. 1 kilo på en vecka kan kanske tyckas lite, men jag tycker mig känna en skillnad i byxlinning och det är ju bra. Lite trist då de är hyfsat nyinköpta, men det lilla bekymret får jag väl leva med antar jag... Det står mer och mer i tidningarna om 5:2 och nu fick jag reda på att min svägerska i rent experimentsyfte gör en variant på det hela också. Inte för att hon behöver, men ändå. Tre veckor tills vi drar till Italien, vad tror ni vågen visar då? Trots uppmaningar var det få som kommenterade mitt inlägg om Gregor (han ska döpas om, av anledningar jag håller för mig själv). [Uppdat. Gregor heter numera Oscoe] Jag fick fler G+ än ...

Att det ska vara så svårt? Kan det vara så lätt? När det tvära möter det raka, när det fallna blir det udda.  Om ingen ser bakåt, blir det då säkert att se framåt?  När vägen kroknar, finns orken kvar. [?]

Oscoe lekte med tanken. Möjligheten hade öppnat sig som ett resultat av yttre omständigheter. Varför skulle han inte ta chansen? De senaste dryga 20 åren hade han gjort mer eller mindre samma sak, dag ut och dag in och han hade blivit bra på det. Kunder och kollegor förlitade sig på honom och var nöjda med hans insatser. Självklart hade världen förändrats runt omkring honom och hans insatser hade anpassats därefter, fattas bara annat, men i grund och botten var det samma sak. Han gav också intrycket av att trivas med det, eller gick han och knöt näven i fickan? För en utomstående var det omöjligt att vare sig se eller gissa sig till något sådant, så det ska vi låta bli att resonera kring i denna berättelse. Med lite tur kanske vi kommer tillbaka till det. Poängen var att  Oscoe  nu hade givits chansen att göra annat, agera annorlunda, kanske till och med bli annorlunda. Bättre? Sämre? Egalt. Annorlunda var ledordet. Drivkraften. Moroten. Allt kunde bli annorlunda. Han steg in ...

Jaha, där ser man. Minus 1,2 från förra veckan, -0.5 totalt. Det vore väl fan annars, har haft två löprundor, en styrketräning och ett spinningpass i veckan. Plus ett par promenader. Läkaren sa att jag inte skulle ha bråttom så jag ser på det här med tillförsikt. Fyra veckor innan vi drar till Italien och idag, måndag, kör vi fasta igen. Som sagt, det är Kraftprovet om några veckor, så löpträningen är inriktad på backar. Visst, det handlar också om att komma igång igen och få löpsteget i kroppen, men jag hoppas på att orka springa hela Kraftprovet i år och då måste jag vara mer van vid backar. Kör en kort runda på cirka 5 km med ett par rejäla knallar som tar ut mig ordentligt (den sista strax före slutet) och det ska erkännas att det inte går fort uppför, men det är en seger att inte ha gett upp när man passerar krönet. I veckan tänkte jag försöka variera den med ett elljus/terrängspår som vi har i närheten, det kommer bli riktigt tufft och jag tänker tillåta mig att "ge upp...