Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

Så satt jag då där. Flight SK2752 från WAW till CPH. Plats 3F, economy extra. Det var osedvanligt mycket folk i businessclass security, jag gick inte till loungen och jag hade en fönsterplats på planet. Dessutom var detta min sista dag på jobbet, något jag inte hade anat så sent som tre veckor innan. Det var mycket som var annorlunda torsdag 14/3 2013. Två fullpackade väskor gjorde mig sällskap ur lägenheten. Jag var allvarligt rädd för att jag skulle få betala för övervikt på planet, jag hade mer grejer att ta med hem än jag hade trott. Det blev ju inte bättre av att personalen uppvaktade mig med presenter som jag behövde få plats med också. Jag hade köpt lite fikabröd och tårta, jag tackade för den här tiden, de tackade mig och det var det. När det väl var dags att lämna bygget var det kramar och kindpussar från alla de som jobbat nära mig och ja, det var tårar. Igen. Jättetråkigt. Ett sånt jävla gott gäng och jag var tvungen att lämna dem. Jag såg senare på MBL-protokollet att ...

Låt mig nu berätta vad som hände när det skulle förhandlas om min anställning. Tid var bokad till 10:00 och jag skulle komma 9:30 för att gå igenom allt med fackombudet. Jag var tidigare än så, hade kört Lotti till jobbet så jag satt och ugglade i bilen en stund men till slut gick jag upp till Ledarnas kontor för att vänta på Peter, mitt fackombud. Jag hade skickat honom tidigare mina åsikter om vad vi borde förhandla oss till, mina avtal och lite annat och han hade konsekvent inte egentligen kommenterat något av det. Jag tolkade det som att han inte ville gå in i detalj i förväg och på så sätt ge mig eventuellt falska förhoppningar. Fine. I mitt första samtal med dem fick jag veta att jag skulle kunna räkna samman alla mina år inom Elanders när det gällde uppsägningstid och enligt avtalet skulle det ge mig sex månader. Kändes bra. När jag pratade med Peter fick jag dessutom veta att detta även gällde när det handlade om turordning. Ännu bättre, då hade vi förhandlingskraft ...

...att de som på något sätt "orkestrerat" min uppsägning nu lyser med sin frånvaro både i mail och fysisk närvaro. (Det låter som om jag anar en konspiration, det är inte så jag menar, jag menar de personer som sitter på en nivå i företaget så att de med största säkerhet vetat om att detta skulle hända och som tidigare varit du och tjenis med mig nu nästan undviker mig) Chefen som gav mig varslet var inte med på förhandlingen och svarar inte på mail. En herre i försäljningsledningen är här i Polen idag, men har inte gått förbi mitt bord, annars har han alltid tittat förbi och bara hälsat. Har jag börjat lukta illa? Är jag spetälsk? Pesten? Vet ni vad? Jag väljer att tro att de skäms lite.

...över att ha testat på att jobba utomlands. ...över att ha utvecklats i språk, ledarskap och tekniskt kunnande. ...över att Lotti och Manfred kom hit i maj och vi fick två härliga dagar i ett soligt Warszawa. ...över att jag inte fallit i fällan att dricka öl varenda kväll trots att priserna inbjudit till det. ...över att jag gick och såg Tori Amos i kongressalen. ...över att jag tog tåget till Berlin för att fira pappas födelsedag i Harz. ...över att jag (även om vågen visar annorlunda) hållit igång träningen hyfsat och ätit nyttigt. ...över att familjen lät mig göra detta. ...över att CJ kom ner och vår resa till Krakow/Auschwitz. ...över de vänner på tryckeriet jag fått. ...över hur bra det funkat att bo ensam. ...över alla härliga hälsningar på alla tänkbara medier på min födelsedag i exil. ...över att mina kollegor och medarbetare på plats i Polen faktiskt verkar uppriktigt l...

Jag ska ju inte påstå att jag sover skitbra. Inte så att jag är sömnlös, men å andra sidan slocknar jag inte och ligger som en klubbad säl tills klockan ringer heller. Jag vaknar flera gånger per natt, ibland tränger naturen på, ibland är magsyrenivån högre än vad hjärnan klarar av att dölja. Mitt nässpray har ständigt sällskap av novalucid på sängbordet just nu. Ibland grubblar jag över vad som kommer hända nu, ibland skapar jag ett scenario kring det stundande mötet på fredag. Ibland drömmer jag något som skulle gjort Dalí avundsjuk. Inte konstigt egentligen, eller hur? Jag har hittills tagit mitt varsel ganska bra tycker jag. Jag jobbar på, förlitar mig på facket, slänger ut lite krokar här och var och är egentligen inte orolig över vad som kommer hända. Det löser sig, liksom. En nervositet har börjat gro inför förhandlingen, man vill ju liksom ha ut maximalt, men kanske inte kan förvänta sig det, ge och ta är väl vad det kommer handla om. Men i morse kom jag på mig själv med ...