Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

Jag ska inte påstå att jag blev förvånad. Jag visste att risken fanns. Men jag var nog inte beredd. Det är troligen för tidigt att blogga om detta nu, men lika bra att sätta igång på något sätt. Jag får massivt stöd hemifrån, Lotti och barnen är mina största supporters, men när mörkret faller över Płońsk så är jag ensam med mitt huvud och då skadar det nog inte att ventilera lite. Jag blev varslad om uppsägning i måndags. Mötet jag blev kallad till var egentligen för att diskutera en förändring av mitt anställningsavtal. Redan i december kom det upp att man ville flytta min anställning till att jag blev anställd i Polen istället. Man erbjöd mig nya villkor som skulle innebära en sänkt nettoinkomst med cirka 20% och det var jag inte speciellt trakterad av. Det var jag tydlig med att påpeka och de diskussionerna ihop med utredning om exakt hur ett polskt anställningsavtal skulle se ut gjorde att det hela drog ut på tiden. För någon vecka sedan påminde jag om att det kanske borde tas ...

Inget hade kunnat förbereda mig. CJ hade skojat om det, men det var så långt borta. Jag vaknade före honom, jag var alltså vaken. Jag hade kollat av twitterflödet, rensat mail, spanat in bilderna från igår. Då. Utan förvarning. Som ur en varulvs inre. RAUBTIER!!! CJ:s telefon vrålar som ur alla helvetens avgrund! Vad!? Vem!? Varför!? Min rumskamrat sliter till sig luren, ler bakom min rygg: "Tyckte det kunde passa idag" Jo, jo.   Hanses plan skulle lyfta framåt eftermiddagen, så några längre utflykter var inte att tänka på. För ett kort ögonblick i Arboga i höstas funderade vi på att försöka hinna med en kyrka, inredd med benknotor efter offer från pesten eller digerdöden eller Tamiflu eller vad det nu var, men det låg helt enkelt för långt bort. Krakow är dock en stad alla talar om är så grann i sig så under tiden vi drack det blaskiga teet och den tvivelaktiga juicen studerade vi kartan noga och gjorde upp en tripp som nog skulle kunna fördriva tiden. Vårt hotell låg ...

Jag steker lax i gårdagens baconfett. Köksfläkten fungerar inte.

Stekpannan har ingen avsikt att upphöra bryna det som inte längre ligger kvar i den. Jag lämnar den ensam i köket där den fortsätter knastra. Baconlös.

303 olästa mail visade datorn när jag slog på Outlook efter semestern. Flera av dem var rapportmail som jag kunde sortera undan, men ändå. Jag gillar att jobba, har alltid gjort, är inte rädd för att göra vad som krävs. Men det är när jag behöver göra extra mycket, specialinsatser och upprensningar bara för att andra inte gör sitt jobb som jag blir trött och uppgiven. Jag lämnade ett projekt i händerna på några kollegor under min semester. Jag ska inte gå in i detaljer på jobbet, men så mycket kan jag säga att man inte riktigt tagit sitt kundansvar på allvar. Vi kommer nu åka på fördyrande transporter samt högst troligt en försening som kommer kosta både oss och kunden mer än pengar... Bara för att man inte gör sitt jobb. Mina insatser denna kväll har nog räddat 50% av katastrofen, men tro mig det är den andra hälften kunde kommer döma oss för. Omdöme och ansvar. Sällsyntheter idag.

Det är immigt på insidan av bussfönstren. Många av deltagarna har slumrat in under resan från Agra till Delhi. Inte att undra på, det har varit intensiva dagar och i praktiken är resan slut nu. Ikväll blir det avskedsmiddag på hotellet och 10:45 går flighten till Helsingfors. Vi vet att de arrangerade upplevelserna nu är till ända, vi börjar mentalt ställa in oss på hemkomst. Resan går på en nybyggd expressled som på grund av sin avgift i princip är tom. På ett sätt är det trist, jag uppskattade mer de lite lokala vägarna med byar lite här och där och med mer liv omkring sig. Här är bara åkrar och tegelbruk så långt ögat når. Å andra sidan kan det vara skönt att bara käka mil här, komma till hotellet och få bra med tid att varva ner och se över sin packning. Jag får väl böja mig för massan i detta fall. Idag har det regnat lite, så det var tur att vi fick gjort Taj Mahal igår. Man kan tycka lite synd om det bröllopssällskap som skulle bo på vårt hotell i tre dagar och som idag i fl...

Vi lämnade Jaipur i gryningsljuset. Gubbar satt runt en liten eld på gatan, hundarna svassade omkring bland soporna, någon satt och mornade sig i den kyliga morgonluften, insvept i sina tyger, någon annan började brassa igång ugnen i det som skulle bli gatuköket där många köpte sig en Masala Chai eller ett bröd på väg till jobbet. Lite senare började skolbarnen i sina uniformer dyka upp längs vägarna, väntandes på skolbussen och ute på landsbygden kunde vi se kvinnor som köpte kryddor eller var på väg ut mot fälten i sina färggranna saronger, sjalar och slöjor. Vi hade startat tidigt på grund av att vi hade fått göra en omkastning i det tidigare distribuerade schemat. Väderprognosen spådde regn på tisdagen och för att inte behöva uppleva Taj Mahal under ett paraply bestämde vi oss för att klämma in det på måndagen och flytta besöket av Fortet i Agra till tisdagen istället. Smart tänkt av vår guide och vi hakade på. Det har varit en del tidiga morgnar och det är givetvis lite jobbigt ...

En sak jag glömde berätta i mitt inlägg igår: I palatset i Jaipur var vi inne i audienssalen som var smyckad med vackra mönster i formerna av blommor, fåglar, växter mm. Det var målade i rött, blått, grönt och guld. Färgerna som använts var pulver från krossade rubiner, safirer, smaragder och självklart äkta guld. Jag ska aldrig mer klaga på att färgen är dyr i målarbutiken hemma. Idag gick reveljen kl 6:15 då vi skulle iväg till Amberfortet. En gammal befästning norr om staden där Maharadjan höll till och kontrollerade transportvägarna tills han 1727 bestämde sig för att bygga Jaipur där det ligger idag. Det blev på bästa turistsätt ritt på elefantrygg upptill fortet med tillhörande fotografering som man kunde köpa därefter. Jag vet, men va fan? Fortet var ett myller av gångar, prång, rum, salar, öppna platser, harem för hans tolv fruar, spegeltempel för att hålla demonerna borta, geometriska trädgårdar, förbindelser som fungerade som luftkonditionering när vinden från bergen låg på...

Ett par i sällskapet la vi märke till ganska tidigt. De verkar vara i vår ålder, mannen stor och lång, kvinnan ståtlig och smärt, med systemkamera i högsta hugg. De har från början varit väldigt tydliga med att de inte är vidare intresserade av sällskapsresan i resan. De satte sig redan dag ett längst bak i bussen och vid flera gemensamma måltider har de valt att sätta sig för sig själva, vid ett eget bord. De håller sig för sig själva vid rundvandringar och släntrar gärna efter. Jag har ju dragning åt samma håll, skönt att inte vara ensam i den känslan. Efter en tämligen fattig frukost (tur att de hade färsk ananas) bar det iväg till en by på landsbygden, be mig inte uttala dess namn. Invånarna i byn var alla av st näst högsta kastet, och vår värd var av en fin familj i byn, förstod vi. Det tog ca 35 minuter att ta sig dit med buss och väl där så var det som att kliva in i en annan värld. Innan du ens börjar: jag vet. De ser turister varje vecka, resebyråerna tar hit folk med varje ...

Det var inte helt svårt att de vilka av våra vänner som hållit igång igår kväll. Låt oss säga att de var lite lågmälda under frukosten... Då dagen skulle börja med en lång bussfärd från Pushkar till Jaipur gick jag och Lotti ut en sväng till på morgonen. Glada människor hälsade, barn log mot oss, främlingar kom över på vår sida gatan bara för att säga god morgon. Det var tråkigt att behöva lämna Pushkar, men vi har ju mer äventyr framför oss, så vi packade in oss i bussen och det bar iväg. Resan började på lite mindre vägar, åter igen passerade vi landsbygd som vid en första anblick med våra västerländska ögon ser fattigt och eländigt ut men som vi nu lärt oss är hur det ser ut, det behöver inte betyda fattigdom. Det är något befriande över den brist på ordning som råder i trädgårdarna, det spelar liksom ingen roll, huvudsaken är att det är funktionellt. Vi har fått lära oss att indiern ogillar allt som är onödigt. Hen måste ha en anledning, finns inget behov finns ingen vist med att...

"This is your wake up call, it's 4:30, good morning, sir!" Din mamma kan vara en god morgon. 4:30 är aptidigt, även om du kommer i säng runt 21. Finns väldigt lite gott med en morgon vid det dagset. Vi fick väl i oss lite melon, någon macka, kaffe och annat och stapplade som zombier ut till bussen in den fuktiga morgonluften. En kort bussresa till järnvägsstationen och i samlad tropp till vårt tåg. I entrén till centralen låg massor med folk och sov, rakt ner på stengolvet. Täcken över hela kroppen, men de föreföll kunna sova larmet omkring dem till trots. Vi fick veta att detta är vare sig hemlösa eller utslagna, det här är helt enkelt folk som ska resa, eller som kommit under natten. Det är inget konstigt med det och som regel får de ligga i fred, blir inte vare sig antastade eller bestulna. Vår guide hävdar att man i Indien generellt sett inte har några problem med att skilja på mitt och ditt. Undantag och rötägg finns, givetvis, och du ska vara försiktig med värdesäke...

Vi landade i morse till 8-10 plusgrader. Flygplatsen förefaller vara jättestor, verkligen. Vi gick i evigheter på transportband innan vi kom fram till passkontrollen. Framför oss, tre pakistanier. De tog lite längre tid... En svensk i sällskapet hade bara fyllt i hälften och behövde hjälp, han förstod inte varför han skulle fylla i fälten avsedda för "foreginers". Ja jösses, #resandeidioter följer mig runt jordklotet. Väskorna kom strax efter oss och nu skulle vi bara hitta vår guide, Sofia. Både när vi klev av planet och vid bagagebandet stod guider från Albatros, men de var norrmän och danskar och sa att vår skulle stå i ankomsthallen. Vi fick vårt bagage som sagt, gick igenom tullen, men ingen Sofia. Vi gick till en "Meeting Point" - ingen Sofia. Vi dubbelkollade pappret, jodå, där stod att hon skulle vänta i ankomsthallen. Vi väntade tillsammans med han som missat att fylla i pappret. Inga andra var där. Till slut gick jag ut för att kolla. Ingen Sofia. Skulle g...