Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

Tänka sig, det blev 29 januari. Någon gång där i somras/höstas när vi fick erbjudandet och började fundera på att åka kändes det väldigt långt bort, men vips så var vi där. I skrivande stund är klockan 05:20 indisk tid, 00:50 svensk och vi har precis passerat över Kabul på 11 900 meters höjd i sisådär 850 km/h och svängt österut mot Islamabad. Vi landar om knappa två timmar. Lotti hade tagit ledigt, men jag hade en del jobb kvar att beta av så jag satt i köket med min dator och svarade på mail så gott jag kunde. Allt eftersom timmarna gick sneglade jag mer och mer på väskan som behövde packas klart och strax efter lunch stängde jag ner Outlook. 14:06 rullade vi ut från vår carporten och vi var på väg. Det här är ju en väldigt arrangerad resa, vi ha svensk guide som möter oss i Delhi, alla transporter och utflykter är bokade och betalda, liksom alla måltider. Vi har inte åkt på någon sådan resa tidigare, men vi förstod ju snabbt på Landvetter att den här typen av resa lockar till sig ...

Ja. Jag är ordningsam. Ja. Jag är strukturerad. Ja. Jag har ordning i Outlook med hjälp av mappar, undermappar och arkiv. Ja. Jag har blivit kallad strukturfascist. Jag trivs med detta. Jag vill ha ordning och reda, jag vill veta var jag har grejerna, jag vill kunna hitta det jag letar efter. Som regel gör jag också det, allt frid och fröjd. Det finns ju dock några baksidor av det här myntet, det förstår ni redan, ni är ju intelligenta varelser. Låt mig redogöra för några av dem: 1. Det är lätt att tro att man är allsmäktig. Alltså, jag vet ju hur saker ska göras, jag vet ju hur saker görs bäst, jag vet vad som är effektivast, det vill säga jag vet vad som är rätt. Jag vet hur man ställer besticken i diskmaskinen, hur man hänger en skjorta på en galge, hur man backar in bilen, hur man knyter en rosett, hur kaffekopparna ska stå i skåpet, hur man mäter upp kaffepulver, hur man tänder i brasan, hur man öppnar grinden till källaren, vilka skor som passar bäst, hur man borstar tänderna e...

Efter förra inlägget blev jag sjuk. Igen. Jag hankade mig fram under torsdagen med lätt dimmiga utvecklingssamtal, temperatursvängningar, hostningar och nysattacker. Jag kände att feber var på gång, men då jag skulle lämna Plonsk tidig morgon fredag var det ju bara några grejer jag var tvungen att fixa. Framåt halv sju stapplade jag hemåt och då var det ganska illa. Funderade faktiskt på att ringa någon att prata med mig på vägen hem, så någon visste om jag tuppade av i en snödriva. Jag kom dock hem lyckligt, drack kopiösa mängder och genomled sedan en sån där febernatt med ideliga toalettbesök, skakningar av frossa, sjöblöta lakan av svett och märkliga drömmar. Frågan väcktes hemifrån om jag verkligen skulle komma hem, om det inte var bättre att stanna och bli frisk, men när fredagen grydde var det märkbart bättre, så det blev hemfärd. På jobbet pågår just nu lite av en positioneringskamp. I ovissheten om hur den nye platschefen är som person, som chef, som ledare, som arbetskamrat ...

Tidigare har jag påpekat det faktum att man känner sig lite som en udda fågel när man är ute och joggar i Płońsk. Folk tittar på mig, verkar inte vara vana vid att behöva flytta på sig, med mera. Det där ändrade sig lite under de varma månaderna, men såg flera, inte många, men några, som var ute och lubbade och rörde på sig. Någon direkt folkrörelse var det inte tal om, det kan jag lova. Ibland kunde jag till och med tänka tanken att det kanske var vi svenskar som inspirerat dem, de flesta av oss här nere försöker ju hålla igång lite i alla fall. Det är nog att förhäva sig, men det är en vacker tanke. I onsdags var det kallt igen. Det hade snöat ett par centimeter under natten och temperaturen lång strax under noll. På tisdagen hade jag glömt mitt nässpray hemma, så jag hade suttit och flämtat större delen av dagen, men det hade gått hyfsat bra ändå, jag hade varit med om värre. Dagen innan dess, måndag, hade jag bestämt mig för att jag var frisk efter de två julveckornas förkylning ...

Stannade kvar i Polen den här helgen. Dels kändes det lite fånigt att åka ner på onsdag och hem på fredag, dels så har jag ju ett begränsat antal resor enligt avtal, så lika bra att ha det avklarat liksom. Mina svenska kollegor verkade dock inte bry sig, de pös hem på morgonen och förmiddagen på fredagen. Själv jobbade jag dagen ut och hade bestämt mig för en slapp helg med bara TV, film och snooker. Nöta på soffan helt enkelt. Det är också precis vad jag har gjort och utan speciellt mycket dåligt samvete heller. Jag har förkovrat mig i NASA:s historia , storögt lyssnat på vittnesmålen i Shoah samt skrattat högt i min ensamhet över stolligheterna i Qi. Med mera. Helt still har jag dock inte varit, jag började lördagen med en rask promenad (rask = man svettas ordentligt) och även söndagen innehöll en lång promenad, om än inte så rask. Jag skulle egentligen gått och handlat, men alla affärer var stängda, så jag fortsatte gå istället... Jag åker istället hem på fredag, tämligen tidigt o...

Det vore egentligen skitenkelt att påbörja året med en återblick på 2012. Berätta om första året i Polen, kulturkrockarna, resorna, maten, barnen som vuxit, magen som vuxit, orken som minskat, skägget som spretat, med mera, med mera. Jag vet att jag föreslog just precis en sådan sammanfattning i mitt förra inlägg, men ni har ju hängt här under året, eller hur? Ni vet allt det där redan. Ni tycker redan synd om mig. Är det väl inte lite bättre att se framåt istället? Vad väntar under året som nu precis dragit igång? Jag pratar inte om nyårslöften, jag menar mer konkret vad vi faktiskt tror kommer hända. Kommer det rulla på som vanligt? Det är ju helt ok, är allt hunky dory finns ju ingen anledning att förändra massor, eller hur? Eller är förändringar på gång som du vet om? Hur kommer de påverka året, hur mycket kan du själv påverka det och hur mycket kraft är det därmed lönt att lägga på det? Vill du ha fullständig kontroll över vad som kommer hända eller gillar du bäst att bara s...