Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

När jag stängde av köksfläkten blev det tyst och kallt. Den hade stått på sedan jag ställde maten i ugnen, men fråga mig inte varför, den gör nämligen ingen nytta, oavsett hastighet. Maten blev god, men Lützendimman la sig över hela lägenheten och när den började sticka i ögonen i vardagsrummet öppnade jag två dörrar till balkongen för att hjälpa fläkten på traven. Nu sitter jag här, mätt men med kalla fotsulor. Köket är fullt av disk och det är förhållandevis stökigt för att vara mig. Jag brukar hålla bättre ordning, men det det har helt enkelt varit för mycket på sista tiden. Jobbet har varit översvämmat av uppgifter, folk har inte gjort det de ska, man har fått rycka in på många olika plan och det har växlat mellan frustration, tillfredsställelse och otillräcklighet. Det har blivit sena kvällar och när jag har kommit hem har jag faktiskt inte orkat med något. Jag har suttit massor och fått dåligt samvete för det så därför var det extra skönt att jag idag faktiskt kom ut och sprang. ...

Jag vet att skolmedicin fungerar. Jag vet att cellgifter och strålning besegrar cancer. Jag har sett det på nära håll. Att då få höra från min kollega på bordet bredvid att hon a) fått sin mor att sluta med sådan behandling och börjat drick juicer istället b) att hon vet att cancern inte gillar syre så att om man ger den mycket frisk luft kommer den äta upp sig själv c) att hon själv aldrig skulle ta emot skolmedicin om hon fick cancer d) att alla sjukdomar kommer från parasiter eller svamp e) att hon tänker sluta ge sina barn penicilin eftersom de fått så många kurer nu f) att hon tänker prova homeopatika på sina barn istället Det gör mig trött, uppgiven och ledsen. När jag säger att jag aldrig skulle ta risken att inte använda mig av vetenskapligt bevisade metoder, när jag förklarat hur det fungerar, att cancern kan besegras med hjälp av dem, då skakar hon på huvudet. "Får man cancer i Polen så dör man". Tragiskt.