Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

...på väg till jobbet ser jag dem. I morse stod de mellan huset på det jag tror har varit (är?) någon form av kulturbyggnad, alltså modell bio/bibliotek. Annars brukar de stå bakom byggcontainern som står framför sagda byggnad, alldeles bredvid den lilla blekröda ludan där den lilla tanten säljer tidningar, cigaretter, telefonkort, barbiedockor och suspekta filmer (oftast i erbjudande ihop med någon naturtidning...). De är snorvalpar, 13-15 år kanske, ett gäng på 7-8 stycken, och det är alldeles tydligt att det är en del av deras morgonrutin. De står där och röker. De beter sig som om de smygröker, men de lyckas dåligt med smygdelen i så fall. De syns ju för alla som är intresserade, detta är mitt i Plonsk, där det är som mest trafikerat på morgonen, det går fortare att gå än att ta bilen. Jag undrar vem de gömmer sig för. Var och handlade idag. Handlade mer än förra gången och hade glömt min kortkod när jag skulle betala. Hur kan det bli så blankt? Jag fick i alla fall lite påskpynt...

Under året som gått har jag faktiskt ställt mig frågan om jag överhuvudtaget skulle blivit förälder. Var det ett bra val? Passar jag som det, egentligen. Stopp! Förväxla inte detta med att jag ångrar mig, att jag önskar mina barn ofödda, att jag hade velat göra saker och ting annorlunda. Ingenting kunde vara mer fel. Jag älskar mina barn över allt på denna jord och är stolt över alla bräddar över dem. Men kunde de fått det bättre om jag varit annorlunda? Jag är säkert inte ensam om denna fundering, särskilt inte i den här åldern . Man rannsakar sig själv, ser tillbaka på sitt liv och undrar om man kunde gjort saker annorlunda. För egen del var det ju en del av min terapi  att gå igenom vem jag blivit och hur jag betett mig på vägen dit och i vissa stycken var det ingen vacker syn. Jag har varit elak och självcentrerad i många stycken och ibland till den grad att jag faktiskt är förvånad att nyckeln passade i låset när jag kom hem från jobbet. Skratta ni, hänvisa det till patetisk...

Kort om helgen. Kom hem, hyfsat laddad för att springa seedningsloppet för Göteborgsvarvet. Vaknade på lördag morgon med en förkylning som satt sig överallt i kroppen, som en bakfylla som inte kunde bestämma sig. Jag bestämde mig nog redan på lördagen, men när det inte var avsevärt bättre på söndagen var det bara att gilla läget. Här kommer nu en intressant förändring mot - säg för ett åt sedan. Då hade detta varit ett massivt nederlag, jag hade surt skyllt på allt och alla och högst troligt hade jag också lagt ner löpträningen för en tid eftersom det ju ändå inte är någon idé, det går ju ändå åt helvete. Visst, klart jag är besviken nu också, men jag låter inte den här förändringen i planerna ta över och förstöra för mig. Målet var inte detta lopp, målet är GV den 12/5. Så det jag gjort för att förbereda mig inför seedningsloppet kommer alltså att vara till nytta för den stora utmaningen i maj. Du anar inte hur skönt det är att komma till denna insikt. Förkylningen ställde till de...

Jag har varit i Moskva. Det är jag väldigt glad för, då det varit en stad som på något sätt lockat mig under många år. Jag vet inte varför, kanske för att den varit stängd och liksom långt borta i ett land som man visste så lite om. Men det kan också ha att göra med att min mormor varit där. Hon var där när det var stängt, på en pensionärsresa, långt före sin tid. Hon kom hem med lite av varje, bland annat en porslinstillbringare i form av en tupp. Huvudet går att ta av för att fylla på bringaren och man häller genom näbben på den. Den står på min spiselkrans hemma. En av de saker jag behållit för att minnas min älskade mormor, som jag saknar väldigt mycket, fortfarande. Resan var årets huvudstadsresa i den fina tradition vi har tillsammans med våra vänner från Stenungsund, en europeisk huvudstad per år under en långhelg på våren, bara vi, inga barn. Tror detta var 16:e resan och det kan mycket väl ha varit en av de bättre. Kanske var det så att förväntningarna inte var sp...

Vilken jävla genomklappning. Efter ett antal löprundor med bra klipp i steget och ett tempo jag varit löjligt nöjd med så gav jag mig ut för att avverka 50 minuter i bekvämt tempo. I veckan sprang jag 8,4 km på 48 minuter så jag ritade upp 9 km på kartan och drog iväg. Nu sitter jag och eftersvettas och undrar vad som hände. Trögt, ont på gränsen till krampkänning i vaden och flera gånger under rundan antydan till illamående. De sista fem minuterna gick jag, helt färdig! Det här var inte vad jag behövde mentalt inför seedningsloppet om två veckor. Beslut: inte springa två dagar i rad före loppet. Ge kroppen chans att återhämta sig, att gå sönder vinner ingen på. Resultatet? 8,33 km. Snitt 6:01.

Det har inte blivit något inlägg på ett tag, jag ber om ursäkt för det. Anledning? Tja, jag har helt enkelt haft fullt upp. Jobbet kräver mer och mer av mig, jag håller på och flyttar in i lägenheten på allvar och packar upp och finner mig hemmastadd och jag försöker ligga i för att inte tappa fart i löpträningen. Jag kom ju av mig då när jag högg mig i näven och med en del resor förestående då det kommer bli svårt att hinna med något dylikt så tightar schemat till sig. I slutet av mars är det seedningsloppet som gäller för att försöka sno till mig en lite bättre startgrupp än vad förra årets resultat  renderar. Jag känner mig hyfsat stark  just nu och hoppas att det håller i sig, men jag vill inte ligga av mig utan hålla tempot uppe. Jag glömde mitt pulsband hemma den här gången och det var nog bara nyttigt. Istället för att ha både pulsklocka, gps och iPhone-app och massor av data att hålla koll på så fick det bli bara appen, miCoach. Det funkar, men jag tenderar att fast...

Jag har varit hemma en vecka. En god vän inom konståkningsvärlden frågade mig hur det gick nere i Polen, nu när jag varit där ett tag och jag svarade att det går bra, för det gör det ju (jag räknar inte knivincidenten). Och så la jag till något som jag inte sagt till någon förut och som inte var vare sig förberett eller inövat; "Jag märker nu när jag är hemma att jag borde vara i Polen". Var ni med där? Kunde ni läsa det utan att tolka det som att jag inte trivs hemma i Sverige? Grattis, då tror jag ni har lyckats hitta rätt frekvens att vara inställd på när ni läser mina alster. Att komma hem är höjdpunkten på veckan. Min vackra hustru, vårt fina hus, våra emotionellt störda och homotendensuösa katter Geifel och Epilepsinus, mina välartade barn och lugnet i skithuspapprets förlovade dalgång Lilla Edet. Jag längtar efter det och tycker helgerna är på tok för korta, tro inget annat. Men jag jobbar i Polen. Där är mitt jobb, mitt värv, det är där jag presterar den del av mitt...