Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

I lördags var jag på  GöteborgsOperan  och såg  West Side Story , som en del av det abonnemang vi har. Det var trevligt på alla de sätt och det blev inte mindre trist av att Lotti fyllde år samma dag så vi gjorde det till en helkväll. Föreställningen var proffsig, det var mer eller mindre fullsatt och på det hela taget finns det väl inte så mycket att säga om det hela, men på något sätt övertygades jag inte. Inte läge för stående ovationer, liksom. Mina huvudsakliga invändningar är att det verkar som om vi i Sverige är rädda för att göra antingen en engelskspråkig musikal på engelska eller att om vi nu ska översätta den, också göra den helt och hållet svensk. Vad som nu presenterades var en översättning som vid flera tillfällen var försvenskning av engelska uttryck, onödigt mycket svordomar och ett krystat framträdande när de svenska skådespelarna försökte finna rätt i en amerikansk identitet. Man kallade varandra för “sir”, man hade engelskaklingande namn eller smekn...

När andra inte gör sitt jobb utan helt utan skrupler bara rycker på axlarna och låter någon annan ta ansvar, hur tänker man då? Ska sådana personer avundas för att de så lätt kan stänga av och ägna sig åt andra saker eller ska man se dem som själviska kvarlevor från en annan tid, en tid då vi levde på att producera produkter, när man köade vid stämpelklockan för hemgång och då din insats egentligen inte var identifierbar? En fd kollega till mig brukade skämtsamt säga att han inte brydde sig, det var i grund och botten inte hans företag, ergo inte hans pengar. Om ett sådant synsätt lever kvar får vi nog ställa oss in på mer arbetslöshet framöver. Utan företag eller deras pengar kommer det bli svårt att överleva och då blir det snart nog en sista kö för att stämpla ut.