Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

Jag befinner mig i Bad Grund , i Harz , Tyskland. Orsaken till resan är att min käre far fyller 75 i faggorna och har bestämt sig för att åka hit i samband med den dagen. Inte för att fira, mer för att de gillar att komma hit och koppla av. Att slippa ställa till med kalas hemma, efter ett liv fullt av aktivt medlemskap i diverse lokala föreningar mm, och självklart med det i åtanke att det inte är helt utan ansträngning man arrangerar firande av den typen har också varit en bidragande orsak. Han och mamma bestämde sig tidigt för detta och var tydliga med att de av oss sex syskon som kände för att följa med var välkomna. Jag och min familj var här när han fyllde 70 och jag tyckte det kunde passa bra att komma då jag ju redan på sätt och vis befinner mig i faggorna. Dessutom är även 3:e maj en helgdag i Polen, så det fanns en del klämdagar att utnyttja. Att inte alla skulle kunna komma var solklart från början, och det slutade med att min närmast yngre bror med fru och hemmavarande son

Det faktiska såret efter min skada i vänster tumme har läkt, men det förefaller tydligt att jag kommer få en betydande nedsatt funktionalitet i den. Höger tumme kan jag vika 90 grader i första leden och sedan in mot mitten av handflatan. Den vänstra går inte ens 45 och det långt till mötet tumme/livslinje. Grip- och nypkraft är avsevärt decimerade, bara en så enkel sak som att öppna ett paket smörgåspålägg genom att dra av locket i hörnfliken är svår. Det finns helt enkelt ingen kraft, och det gör även hyfsat ont om jag tar i.   När det hände hade jag kontakt med en läkare via twitter och när jag antydde att jag nog skulle få men av detta var hon förvånad, trodde att man i Polen missat någon skada. Kan vara, men det kan ju lika gärna vara att detta var oundvikligt, jag kastar inte skulden på någon. Läget är som det är nu och jag bestämde mig för att anmäla det hela till min olycksfallsförsäkring, kanske kan det ge någon form av ersättning framöver. Inte helt förvånande ville försäkrin

I tisdags åkte jag och en projektledare till Warszawa för ett kundmöte. Mitt under ett pågående samtal i bilen lutar sig plötsligt min kollega sig fram och tittar upp i luften. Jag följer hennes exempel och ser två stora fåglar flyga över vägen. Storkar . Tror det var första gången jag såg dem i vilt tillstånd. Jag fick mig berättat att det enligt lite skrock ska betyda tur att se dem när de anlända på våren! Så om man tror på sådant var det en bra start på veckan. Igångsättningsmotståndet efter resan i Skottland var massivt under måndagen. Flera gånger öppnade jag mailen, skummade igenom de 100-tals mail som kommit under frånvaron, sorterade lite, raderade något, och stängde igen. Upplevelserna på den skotska västkusten gjorde stort intryck och var avkopplande på många sätt. Skulle jag palla att komma igång att jobba denna vecka igen? Självklart gjorde jag det. När jag väl kom till kontoret på tisdagen kom verkligheten ikapp snabbt och det dröjde inte länge förrän man var i selen ige

Ön Arran kallas för "Skottland i miniatyr" och innan whisky (eller w-h-eske) belades med skatt fanns på ön uppåt femtio olika destillerier och det som kom från Arran ansågs hålla generellt hög kvalitet. Ett efter ett lades de dock ner och i många år stod ön utan egen whisky. Tills 1995 då man beslöt sig för att starta ett nytt och det var dit vi skulle idag. Vi tog en härlig full breakfast i Campbeltown och körde sedan norrut på outsidern av Kintyre, en väg som troligen använt sedan medeltiden och nu bara asfalterats. Slingrig, smal, ojämn och upp och ner vinklade den sig genom ett landskap som skiftade mellan tät skog och vida vidder. Klippor och små byar, kullriga stenbroar över åar och ett och annat får som stod och tittade på. Den tog lite längre tid, men det var det värt. Färjan över till Lochranza ("ranza" varandes det keltiska ordet för rönn) tog ca 30 minuter och skedde i strålande solsken. Vi hade bokat standardturen klockan 11:40 men bestämde oss efter

Resan har inte präglats av sena morgnar, så inte heller denna. En stund innan klockan ringde var vi igång, kokade kaffe på rummet och munhöggs och retade oss på högljudda grannar. Väl nere i restaurangen var det den vimsigaste hotellanställda sedan Basil Fawlty som serverade. Vi hade stött på henne innan, glad och snäll men när hon inte gick rakt in i stillastående bord så lyckades hon med konststycket att släpa fötterna i golvet samtidigt som hon klampade fram högljutt. En bedrift i sig. Regnet hängde i luften, men framåt dagen drog det bort och gav oss en blåsig, men solig dag. I receptionen när vi skulle checka ut fick H ragg med en tjej från London i basker och knallrött läppstift. Hur vi lyckades klämma in henne och hennes väska i vår redan överfulla A1 är en gåta, men vill man så kan man. Hon behövde lift till färjan och vi skulle ju dit, så varför inte. I knappa två timmar satt vi sedan på färjan och njöt av de landskap som Islay på höger och Jura på vänster sida visade upp fö

Ärligt talat, jag vet inte var jag ska börja när jag ska berätta om denna dag. Låt mig bara kallt konstatera att om jag hade varit tvungen att åka hem i morgon så hade det varit ok, dagen idag var fulländad. Makalös. Fantastisk. Den levde upp till alla förväntningar jag någonsin haft på denna resa. Lyhördheten i rummet till trots så sov vi bra och med en Full Breakfast i magen gav vi oss iväg över Islays torvmossar för en guidad tur på Lagavulin. Det här är hjärtat i det jag kallar whisky och Marjory som guidade oss runt tog väl hand om oss och lät oss känns oss varmt välkomna in i deras värld. När vi kom ner till deras Pot Stills kom det rysningar över mig som gjorde att jag knappt kunde hålla tillbaka upphetsningen över att faktiskt vara på plats. Vår tur avslutades med en Warehouse Demonstration, där Ian, som jobbat på Lagavulin sedan han var 15 och snart var redo för pension berättade om lagret, olika fat, whisky i allmänhet och Lagavulin i synnerhet. Vi fick i tur och ordning smak

Dagen började och slutade i regn. På morgonen tillsammans med påfåglar, vår sällskapssjuke indier och ett fuktigt hotellrum, på kvällen på färjan till Islay efter en dag full av upplevelser. Vår första aktivitet denna annandag påsk var Castle Stalker, ett slott som figurerat i Monty Python and The Holy Graal och som lockade oss inte minst av den anledningen. Slottet tar bara emot gäster under några få veckor på året och då i små grupper så vi hade lite tur att det passade med vår resa. Vi hade lite svårt att hitta först, men efter ett telefonsamtal löste det hela sig i och med att ägaren själv dök upp och vi följde efter ner till båthuset. Slottet ligger mitt ute i vattnet och enda sättet att komma dit är över vattnet och med jämna mellanrum ställer tidvattnet till det, men idag gick det bra. Med oss på visningen var en skotsk familj, där både jag och H kände igen frun, vi tror oss ha sett henne förut någonstans. Dessutom ett par från Danmark och den kvinnliga hälften av detta var full

Efter en natt i tämligen obekväm säng vaknade vi till igenimmade fönster och efter att ha sprungit runt i duschen en stund för att lyckas få lite vatten på kroppen var det dags för frukost. Buffé tillsammans med en busslast pensionärer, men när man väl kom till blev det lagad frukost igen, mycket äventyr idag som krävde energi. Vi hade en guidning på Talisker bokad till klockan 11 och vi var uppe ganska tidigt så vi kände att vi hade tid att hitta på något så vi valde att köra mer norrut och som vi kunde se Dunvegan Castle, MacLeod-klanens hemvist på Skye. Vädret var gråare idag och regnet hängde i luften. Vi hittade slottet kl 10 och vi hade räknat ut att vi behövde cirka 30 minuters resa till Talisker så det fick bli ett snabbt besök, men vi satsade på det likaväl. Det var inte massor att se, men kul att vi tittade in. Ett medeltida svärd, värdigt The Only One och lite annat smått och gott hanns med innan vi traskade tillbaka till bilen. Vår gps sa ankomsttid 10:59, men H la in sport

Få saker säger godmorgon på de brittiska öarna som en frukost bestående av korv, bacon, ägg, hash browns och rostade trekanter. På detta sätt startade vi dagen hos Carol i Fort Augustus denna påskafton. Hon var glad att vi hade hittat dit till slut och verkade fira det genom att spela Greatest Hits '92 till frukosten. Hon verkade nöjd och med ett stort tack lämnade vi henne och packade bilen. Det var nu dags för min premiär som bilförare i vänstertrafik. Det kändes väldigt märkligt och man blev varse hur mycket man gör av ren rutin och utan att tänka sig för. Det var väldigt koncentrerat i början, men man vande sig förvånansvärt fort. Vad som dock under hela dagen varit svårt har varit att känna avståndet till vägkanten på vänster sida. H bekräftade detta och berättade hur han i somras, just på denna väg, fått punktering då han körde ut i kanten i samband med ett möte. Det skulle visa sig att han kom lindrigt undan. Vi körde norrut, på västsidan av Loch Ness för att besöka Cast

Att flyga med Ryanair är som att kliva in på ett dagis. Högljutt, stökigt och fullt av folk som inte är vidare vana resenärer. Jag var glad att både jag och H har ett gäng flygmil bakom oss, tillsammans red vi ut stormen. Väl på marken i Skottand fick vi vänta på vår hyrbil i en timma som vi av någon anledning bokat till kl 17. Det var bara att gilla läget. De hade ingen annan bil, allt var bokat och uthyrt över påsk, givetvis. Så vi slog oss ner. Vi tog fram gps för att se hur långt det var till Fort Augustus och när vi läste på hotellreservationen insåg vi att man inte kunde checka in efter 19. Lite dumt eftersom vi inte räknade med att vara där före 20:00. Ett samtal löste dock detta. "Har ni inte hunnit komma när jag går hem så lägger jag nyckeln under dörrmattan. Vill ni ha kontinental eller "cooked" frukost?" Vi fick oss till slut en liten Audi A1 och efter att ha fällt baksätets ena del fick även våra väskor plats. Vi var på väg och på med Marillion i bil

På hösten 1997 var jag i Skottland första gången, i St Andrews. Det var på sätt och vis en resa i tjänsten, men för mig blev den lite mer. Under många år hade jag, av okänd anledning, känt mig dragen till detta land på ett sätt som jag inte riktigt förstod. Högst troligt hade Highlander en del med det hela att göra, men ändå. Innan jag ens visste skillnaden på whisky och whiskey såg jag framför mig en ålderdom där jag flyttade dit, bosatte mig i en enslig stuga på en hed och satt där i vitt skägg och en hund vid min sida och bara avnjöt mina sista dagar i det karga sceneriet. I skämtsamma ordalag sa jag till och med att jag nog i ett tidigare liv faktiskt hade varit skotte. Jag ska inte gå så långt så jag säger att jag fick en deja vu-upplevelse när jag väl kom dit, men att jag trivdes i landskapet, med människorna och omgivningarna runt Pitlochry och Blair Castle var tydligt tämligen omgående. Ni vet säkert att jag gillar whisky. Jag är ingen konnässör som letar jordmåner, och vet

Jag har börjat få ont i ryggen. Mellan skulderbladen. Jag kopplar det helt och hållet till sängen, tror den är för mjuk. Det kan givetvis också bara vara att jag inte är van vid den, men jag vaknar tidigt var morgon och kan egentligen inte ligga på sidan mer, som jag är van. Ryggen är enda alternativet. Jag ska ge det lite tid till, och framför allt jämföra med andra sängar, hemma och på resa, men jag får nog fundera på att hitta en skiva eller nåt att lägga i sängen. En sak oroar mig dock; läste en artikel i tidningen om en tjej som råkat ut för arbetsplatsskada, hon hade skurit sig i handen. Hon hade nu nedsatt funktion i den, men det hade i också resulterat i värk i ryggen. Senor och förändrad belastning var orsaken. Man undrar ju... Mitt äventyr med kniv, har det påverkat? Om ett par dagar är det påsk. Då förverkligas en livslång dröm. En rundresa i Skottland. Ni anar inte vad det betyder.